Så var det i helgen som gick. Då firade Södra Hoka ungdomsgård i Blekinge att det var 50 år sedan gården togs i bruk. Ursprungligen var det en herrgård med anor från 1800-talets början, uppförd vid stranden av en liten sjö och inbäddad i den omgivande bokskogen. Men det är inte själva gården som är poängen. Gamla hus finns med vacker utsikt finns det gott om.
Berättelsen om Södra Hoka handlar i stället om människorna. De som gjort gården till vad den är. När de samlas blir det som att skära genom 50 år av intensivt liv, där lager lagts på lager. Ungefär som när någon sätter spaden i jorden och gräver sig ner genom årtiondena. 
I olika former återkommer samma vittnesbörd. Om vad mötena, gemenskapen och gudstjänsterna på gården har betytt. Jag har hört berättelserna förr. Om andra gårdar i andra delar av landet. Som fått betyda samma sak.

Några framsynta personer skapade förutsättningarna. Antagligen utan att riktigt
förstå vidden av sin insats. Sedan dess har generationer av ungdomar funnit en plats att återkomma till. Ett slags nav kring vilket gemenskap och en andlig erfarenhet har vuxit fram. En erfarenhet som bokstavligt talat håller att båda leva och dö på.
”Det är som en god vän att återvända till”, förklarar en av dem.
Unga människor behöver mötesplatser. Ett slags växthus där man får ta ansvar och mötas på sina egna villkor.
De vuxnas uppgift är att göra det möjligt. Och ge förtroendet till unga människor att förvalta arvet vidare.

Dag Tuvelius