REPLIK. Kristendom utan Gud må vara ett mer än lovligt vågat projekt, men kristendom med ett panteon av jämställda funktionsgudar vill jag kalla rakt av humbug. Med minsta eftertanke skulle författarna inte ha lurats in i den, skriver Anders Stenström.
Första halvan av debattartikeln ”Kan man vara kristen bortom Gud?” måste vara avsedd som ett slags teoretisk underbyggnad till den följande appellen. En hög med löst bråte utgör emellertid mer hinder än underbyggnad, och mitt råd till den perplexa läsaren är att gå direkt till andra halvan, där ridån dras undan för författarnas verkliga ärende, som det inte alls är så svårt att förstå och ha sympati för.
Det handlar om ”att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag”, om ”att söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser”. Tanken verkar vara att moderniteten bundit människan i förståelsekategorier som gjorda för att krångla till läsningen av bibel och bekännelse. Det tror jag är sant. Jag är själv född och uppvuxen i moderniteten och vet lika väl som någon annan hur brydd man kan bli.
Finns det inget fysiskt berg från vilket man kan visa alla riken i världen, hur är det då med berättelsen om Jesus och satan? Och vad säger det om resten av evangeliet? Att anordna samtal där huvudbryet kan delas och tas på allvar är såklart av godo. Kristen tro förutsätter inte att man löst eller släppt sådana frågor, det är väsentligt att förmedla. I den uppgiften står debattörduon heller inte ensam; till exempel lär Alpha-kursen ha samma ambition, och hela strömningen av ’narrativ teologi’ uppkom väl ur liknande impulser.
Med detta sagt är jag som ni anat ändå kritisk mot övrigt i artikeln. Jag plockar en spillra ur bråten: Jesu ”gudomlighet kommer sig av att [. . .] vi låter honom, enligt Luthers funktionella gudsdefinition, vara den som vi väntar oss allt gott av och som vi i all vår nöd tager vår tillflykt till”. Stora katekesens diagnos (artikeln citerar från punkt 2 om första budet) av vem eller vad som är ens Gud — är det Mammon, Kim Jong-Un, den egna förmågan eller Jesus Kristus? — ställs för att (i punkt 4) jämföras med vem som är gudomlig på riktigt. Utan sitt facit blir definitionen förvänd. Kristendom utan Gud må vara ett mer än lovligt vågat projekt, men kristendom med ett panteon av jämställda funktionsgudar vill jag kalla rakt av humbug. Med minsta eftertanke skulle författarna inte ha lurats in i den.
En annan spillra (som jag kan ha missuppfattat, passagen är svårutredd): teism utmålas som onödig och Gud beskrivs som en ”kosmisk makt”, vilket låter som ett slags objekt som kan finnas eller inte. Men teismens Gud är begreppslig hårdvaluta av helt annat slag (hårdvaluta som ’åtskildhet’, ’nödvändighet’ eller — särskilt likt — ’att finnas’). Det vet alla, på ett oartikulerat sätt om inte annat, och den kampanjateistiska idé som avspeglas i artikeln fordar aktiv fördumning. Impulsen att gömma sig när man hör Guds steg kan driva människan dit; det kan också räcka med en intellektuell bekvämlighet som tyvärr inte är någon nyhet ens i den kristna diskursen. Men i uppgiften att göra kristendomen möjlig för moderna människor finns inget utrymme för intellektuell bekvämlighet.
”Ni klentrogna!” sade Jesus — tron var en utmaning även för antika människor. Men är det sant att vi moderna fått särskilda svårigheter påkallar det särskild hjälp för oss. Det finns hjälp: modernitetens predikament har undersökts i filosofin under mer än ett århundrade och inom teologin fått responser som vändningen till kyrkofäderna eller breda fundamentalteologiska ansatser. (Artikeln nämner Bonhoeffer, vackert så, men vad han i det åberopade brevet likställer med ’religion’ är ’det inre livet och samvetet’ och inget annat. Vad blir det av kult och bön utan detta, undrar han, ska det ge ny vikt åt arkandisciplinen? Bra fråga.)
Vår kyrkliga praktik i gudstjänst och vardagsliv är emellertid ofta alltför betingad av tiden för att lyckas förhålla sig till den. Men medvetandegörelse och reflektion skulle vara möjliga, i samtalsform och enskilt. Själv finner jag de brittiska kyrkgolvsteologerna under förra delen av 1900-talet inspirerande: Williams, Chesterton, Sayers, Lewis och på sitt eget sätt min specialitet Tolkien. Vore inte Dorothy Sayers Tro eller kaos bra som studiebok i Walchs och Nordströms nätverk?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR