Sverige bör avskaffa u-landsbiståndet. Det anser Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.
I en motion till folkpartiets landsmöte driver han en nollvision för biståndet. Långsiktigt bör målet för svenskt bistånd vara noll procent, hävdar Hans Bergström. Inte en enda krona i reguljärt bistånd med andra ord.
I senaste numret av den liberala tidskriften Neo (nr 4, 2007) utvecklar han sina tankar. Några av hans iakttagelser har naturligtvis en poäng. Som att Indiens ekonomiska frammarsch inte bygger på utländskt bistånd. Samma sak gäller konstaterandet att det inte går att komma utifrån och ”lyfta ett land” om inte landet självt och dess befolkning skapar förutsättningar.
Knappast någon skulle hävda motsatsen.

Men av det följer inte att allt bistånd är av ondo. Eller bortkastat. Vilket tycks vara Hans Bergströms åsikt. Det handlar snarare om att ha en realistisk inställning till vad biståndet kan åstadkomma.
Samma sak gäller det faktum att somliga projekt trots goda ambitioner inte får avsedd effekt. Det understryker bara vikten av att kritiskt pröva varje biståndssatsning och lära av misstagen.
Hans Bergström hävdar också att det inte finns någon som helst koppling mellan bistånd och utveckling. Den åsikten delas inte av biståndsorganisationen Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg.

Han lyfter fram kampen mot hiv och aids som ett exempel. Utbildning och barnadödlighet är andra områden.
”Sedan 1970 har bistånd resulterat i att antalet barn som går i skola fördubblats och att barna­dödligheten halverats”, konstaterar Bo Forsberg när han tidigare i somras försvarade biståndet i Expressen (2 juli 2007).
Bo Forsberg varnar för att de som idag angriper biståndet inte har som mål att förbättra det. Utan istället sopar banan för ett beslut om sänkt biståndsanslag. I det fallet kan ingen beskylla Hans Bergström för att köra med en dold agenda. Han vill vare sig förbättra eller sänka biståndet. Han vill avskaffa det.
Hans Bergström vill bara göra undantag för rena katastrof-
situationer.
”Det kommer alltid att finnas behov av internationell katastrofhjälp.  Den borde koordineras av FN, om inte organisationen vore så ineffektiv och saknade transportkapacitet. Vad övrigt är, bör bort.”
Problemet med hela analysen är att den skapar bilden av en inbyggd motsättning. Å ena sidan pressfrihet, demokrati och en öppnare handelspolitik, å andra sidan bistånd.
Men det ena utesluter inte det andra. Båda sidorna av myntet behövs.

Om sedan världen förändras så att biståndet inte längre behövs, så må en nollvision i den meningen vara önskvärd. Men det är något helt annat än att skrota allt bistånd med motiveringen att det inte gör någon nytta.
Som debattinlägg kan Hans Bergströms förslag i bästa fall leda till att biståndsfrågorna uppmärksammas. Vilket i sig är bra. Men som konkret vision för framtidens bistånd bör det förpassas till skrivbordslådan.

Dag Tuvelius