Juluppropets författare som satt sig på höga sinnelagsetiska hästar när man anser sig kunna döma ut flyktingpolitiken som empatilös. Det skriver Jonas Gräslund i sin replik till Karin Wiborn och Lasse Svensson.
Det är ju inte helt lätt att förstå vilken flyktingpolitik som Juluppropet förespråkar, men nog pekar det som står där mot en återgång till den lagstiftning som rådde före hösten 2015? Jag ser i alla fall inget om att man godtar några av de förändringar som då gjordes.
Vägen till helvetet är som bekant kantat av goda föresatser och ”den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod” som Fröding skriver. Jag var nog lite ospecifik och borde tydligare att det är Juluppropets författare som satt sig på höga sinnelagsetiska hästar när man anser sig kunna döma ut flyktingpolitiken som empatilös.
Inget ont om sinnelagetik som sådan alltså, men den behöver kopplas till en grundläggande insikt om att vi alla är samtidigt rättfärdiga och syndare och bedöma konsekvenserna av föreslagna åtgärder.
När vi då är inne på Luther, javisst leder Wiborn och Svenssons läsning av lag och evangelium fel då de tolkar min artikel utifrån lagens andra bruk, att driva till Kristus. Problemet är just, menar jag, att Juluppropet inte diskuterar lagens första bruk som jag i artikeln använder som ett begrepp om begränsning och det långsiktigt hållbara.
Därför har jag också svårt att se att jag skulle ställa någon grupp mot någon annan. Det handlar om hela samhällsbygget och det faktum att makthavare och folkvalda ibland måste sätta organisation eller land före individ. Och de som är mest beroende av ett långsiktigt hållbart samhälle och fungerande samhällsfunktioner är de mest utsatta.
Jonas Gräslund
LÄGG TILL NY KOMMENTAR