I måndags beviljade Socialstyrelsen tre ansökningar om att få gentesta provrörsbefruktade embryon.

Målet är att få fram en kommande donator till ett sjukt barn. Lite förenklat så ska de designa ett nytt syskon för att rädda livet på ett barn som redan finns. Ett av dem är Felix, fyra år.
Beslutet rymmer många bottnar. Det är inte enkelt på något sätt. För den som anser att livet börjar i befruktningsögonblicket så är redan processen att välja bland befruktade embryon problematisk.
Fördet  andra är själva tanken stötande, att ”göra” ett barn vars primära uppgift i själva tillblivelsen är att vara nyttig för någon annan. För så är det. Att just det här barnet blir till beror på att det ska räd­da livet på någon annan. I det här fallet på sin storebror Felix.

Det ligger något absurt i själva proceduren. Att ha blivit till efter beslut av Socialstyrelsen. Godkänd i förväg så att säga.
Och ända kan det inte ske på så många andra sätt. Ska den nya lagen fungera, så måste någon fatta beslutet. Och många barn har blivit till av betydligt sämre anledning än att rädda livet på ett syskon. Många utan någon  tanke alls.
Om Felix blivande syskon kan rädda livet på honom, så är det svårt att säga nej till den möjligheten.

Samtidigt ska vi som samhälle vara medvetna om riskerna och fortsätta att föra debatten. Vi har i dag, och kommer att få ännu större möjligheter i framtiden, att påverka livet på ett sätt som vi aldrig kunde drömma om för en generation sedan.
Det gör våra val så oändligt mycket svårare och vårt ansvar så mycket större.

Dag Tuvelius