Kyrkofrid

Förändra lagstiftningen för de utsattas skull

Genom att arbeta med stödet till papperslösa kan kyrkan också vara med att påverka politiskt och förändra lagar. En modell för detta finns hos svenska Fristadsrörelsen, menar prästen Henrik Frykberg.

De fem familjer som den 25 augusti fördes bort av polisen vid ett av Svenska kyrkan i Malmö anordnat familjeläger har väckt diskussion om hur kyrkan arbetar med papperslösa. Jag vill här lyfta fram något som jag inte tycker kommit fram tillräckligt i denna diskussion nämligen möjligheter att arbeta med vårt stöd till papperslösa för politisk påverkan.

Att stödja människor som själva väljer att hålla sig borta från myndigheterna motiveras i diskussionerna på minst fyra sätt. Mycket har handlat om det första motivet, att respektera kyrkofriden i sig själv och vad detta innefattar och inte innefattar. Sen finns också ett humanitärt motiv, att ge rådrum och andrum för den utsatta individen eller familjen. Att ge barn chans att leka med varandra i trygghet och vuxna tid att tänka över framtiden.

Det tredje motivet kan vi kalla det juridiska. Att den enskilde diakonen eller annan församlingsmedarbetare faktiskt kan upptäcka att det begåtts fel i den juridiska processen och väljer att stödja den som håller sig undan under den tid det tar att rätta till detta fel.

Det fjärde motivet är det politiska. Att kyrkan, som ett större eller mindre kollektiv, uppfattar att lagen är orättfärdig och väljer att stödja papperslösa till dess lagen ändras.

I de för de mesta utmärkta ”Frågor och svar i arbetet med migration och integration” på Svenska kyrkans nätsida, kommer framförallt det andra, humanitära, motivet fram. I råden ger man också tips om hur församlingsmedarbetaren kan slussa den papperslöse till juridisk hjälp, det tredje motivet.

Ännu tydligare syns detta i den norska kyrkans ”En betenkning om kirkeasyl” (från 2014) där det skrivs att ge kirkeasyl ”kan fungere som en sikkerhetsventil”, när den juridiska processen av olika skäl har fallerat.

Det fjärde, politiska motivet, är nästan osynligt i diskussionen. Det är till och med så att jag skymtar en ovilja att se olika församlingars, föreningars och individers stöd till papperslösa som en kollektiv rörelse som pekar ut och arbetar för att förändra orättfärdiga lagar. Istället framställs det som partikulärt och isolerat. Råden handlar om hur vi kan stödja i de enskilda fallen och det politiska, att förändra lagar, drivs på något sätt någon annanstans. Det framhålls att det är viktigt att respektera lagen och konflikter mellan kyrka och stat upplevs obstruera konsensusrelationen mellan de två storheterna.

Biskop Fredrik Modéus artikel publicerad på Kyrkans Tidnings webb den 29/8 är dock ett undantag liksom Erik Helmerssons ledare i Dagens Nyheter den 30/89. Biskop Modéus kopplar stödet till gömda till de tillfälliga lagarna och skriver ”Riv muren riv lagen. (…) Med allt fler människor som väljer mellan att stanna i Sverige trots avvisningsbeslut eller att återvända till ett liv utan hopp i till exempel våldets Afghanistan kommer de inre utlänningskontrollerna inte bli färre. Och risken är att hela vår samhällskropp hårdnar.”

Helmersson skriver ”de gör detta (…) för att skapa motstånd, få igång debatt, uppmärksamma orättvisa, väcka empati. Det kan, på sikt, göra att folkligt tryck uppstår, politiker vaknar och lagar ändras.”

2012 fanns det andra råd från Svenska kyrkan utlagda på nätet där det också fanns artiklar med historisk och teologisk motivering till råden. Bo Nylund skriver där om Påskuppropet där ”landets kyrkor (…) krävde ett slags amnesti för de många asylsökande som levde gömda och jagade av polisen utan att vara kriminella. Kyrkan (…) trädde upp till deras försvar. Listor med krav på amnesti skrevs under i hundratusental. De som i trots mot Utlänningslagen gömde och tog vård om sådana flyktingar fick kyrkornas välsignelse (…).

Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, var i hög grad med i denna process som i praktiken började likna en kyrkans obstruktion av den svenska regeringens asylpolitik. Det ledde till förhandlingar. Den världsliga makten insåg att det måste kompromissa under detta moraliska tryck. Någon allmän amnesti blev det inte men en betydande delseger.”

Dessa och liknande tankar återfinns inom flertalet rörelse i modern tid och på olika platser. En är den svenska Fristadsrörelsen som bildades i slutet av 80-talet. Rörelsen sökte gå från individuella goda människors, församlingars och andra kollektivs partikulära, isolerade och tysta hjälp till papperslösa, till att alliera, organisera och offentliggöra alla de som gav fristad för att på så sätt skapa ett politiskt tryck för att förändra orättfärdiga lagar. Man berättar förstås inte var människor gömmer sig men att man stöder människor som gömmer sig.

En annan är USAs Sanctuary movement, som stod som inspiratör för svenska Fristadsrörelsen, och som under nuvarande president fått luft under vingarna efter att tidigare ha fört ett avsomnande liv.

Denna nu interreligiösa rörelses hemsida är ett exempel på hur fristadsarbetet kan offentliggöras. En tredje är Tysklands motsvarighet Kirchenasyl som gör liknande jobb med att berätta till exempel hur många som omfattas av fristaden.

Jag tror att detta behöver sägas nu, då handlingen att skapa drägliga förutsättningar för familjer, som i fallet i Malmö, och också ge dem skydd undan avvisningar, som till exempel Fristadsrörelsen, ytterst handlar om att upprätthålla ett samhälle med förståelse för de allra mest utsattas situation. Vi är många som står för dessa handlingar och som önskar en förändring i lagstiftningen. Tillsammans kan lära av historien och bygga en rörelse som driver på denna förändring.

Mer inom samma ämne
Kyrkofrid
Kyrkofrid