1 januari 2014 går Svenska kyrkan in under nya förutsättningar när beslutet om förändrad lokal struktur genomförs.
Beslutet föregicks av intensiva diskussioner och togs till slut med stor majoritet av kyrkomötet.
Vi som skriver den här artikeln har olika utgångspunkt vad gäller själva beslutet, där den ena av oss är mer positiv, den andra har fler invändningar. Båda menar vi däremot att det nu kommer en period, där Svenska kyrkan behöver se och ta vara på de möjligheter som finns att fördjupa och stärka det lokala engagemanget i församlingen. Vi menar att detta verkligen är möjligt och är uttryck för en längtan som så många bär på.
Samtidigt som behovet av större administrativa enheter gjort sig allt mer gällande, tror vi att de flesta är överens om att församlingens grundläggande uppdrag framför allt utförs i de små och nära sammanhangen. Vi tror och önskar att den nära lokala nivån kommer att finnas kvar och ser att den behöver stärkas. Kyrkomötets beslut kan bli avstamp för ett sådant fokus på församlingen.

På landsbygden finns flera gamla socknar med en fortsatt gemenskap runt den lokala kyrkobyggnaden genom att människor firar gudstjänst och möts i diakoni, undervisning och mission. Eftersom församlingen ännu tydligare än tidigare ska avlastas administrativa uppgifter, kan det betyda att flera gamla socknar får större möjligheter att bestå eller återupprättas som församlingar.
På motsvarande sätt finns det i städerna många distriktskyrkor med en bärande gemenskap som skulle kunna utgöra grunden för en församling. En utmaning blir att se hur församling och pastorat ska relatera till varandra. I flera av de nya storpastoraten kommer det kyrkliga livet och det pastorala ansvaret att delas upp i mindre enheter. Vi ser det som naturligt att dessa enheter får kallas församlingar.

I Uppsala, som i dag har fem pastorat men efter årsskiftet kommer att utgöra ett femförsamlingspastorat, bör frågan kunna väckas om staden inte snarare skulle rymma 10 - 12 församlingar, en för varje levande och bärkraftigt distrikt. Annars uppstår ett läge där pastoratet har tre nivåer: pastorat, församlingar och distrikt. Det skulle, som vi ser det, knappast ge uttryck för den tydligare organisation som utredningen eftersträvade.
Vi tror på en bred uppslutning när det gäller att finna former för arbete, gemenskap och beslutsfattande som värnar och stärker den lokala gemenskapen.
Eftersom kyrkoherdarna i stora pastorat behöver delegera delar av sitt ansvar, har man allt mer kommit att tala om arbetsledande komministrar. Medan ordet ”kyrkoherde” pekar på uppdraget att vara hela församlingens/pastoratets herde, får begreppet ”arbetsledande komminister” en snävare association till att hålla samman en grupp anställda medarbetare.

Skulle inte kyrkan kunna lansera ”församlingsherde” som ett alternativt och bättre begrepp? Det skulle bättre uttrycka att församlingen inte är en administrativ enhet med en grupp anställda, men är en gemenskap av dem som tillhör kyrkan och med ett ansvar för dem som vistas där. Församlingsherden skulle, precis som den arbetsledande komministern, ha sitt mandat på delegation från kyrkoherden.

I kyrkomötets beslut ryms också att det för varje församling ska finnas ett församlingsråd. I debatten inför beslutet fanns olika meningar om hur församlingsrådet borde väljas eller utses men saken är nu avgjord. Kyrkofullmäktige utser församlingsråden. Eftersom kyrkofullmäktiges beslut i frågan ska föregås av lokala församlings- eller nomineringsmöten, finns all möjlighet att lyhört lyssna in de önskemål som finns i den lokala församlingen. Kanske kan sådana församlingsmöten samtidigt utvecklas till en mötesplats, där många av församlingens medlemmar dras in i samtalet om kyrkans uppdrag i socknen eller stadsdelen.

Vägvalen kan komma att se olika ut på skilda platser men samtalet tror vi behöver föras överallt. Hur kan kyrkan bli bättre rustad för att gestalta Guds närvaro på varje plats? Hur uttrycks bäst att församlingen är platsen för såväl mänskligt som gudomligt möte? Hur tillvaratas den vilja och det engagemang som finns hos många i församlingen?
Genom en satsning på små församlingsgemenskaper i stora pastorat kan den dynamik uppstå som kallas närhet och samverkan.

Anna Karin Hammar,
Bertil Murray
präster och kolleger i Svenska kyrkan