Sanningen är att omsorgen om främlingen och våra gamla konkurrerar med vår gränslösa individualism som ständigt kräver en nyare telefon, kött på bordet varje dag och ännu fler utlandsresor, skriver Björn Helgesson.
Ibland tänker jag på Mathias. Vi lärde känna varande under några veckor som tonåringar och brevväxlade sedan flera år. Efter en tid kom det fram hur mycket han skämdes över att vara tysk. Jag kunde inte förstå honom. Han var precis som jag född på 60-talet och hans föräldrar var barn när tredje riket föll samman. I dag förstår jag honom bättre.
Mathias hade försökt få sin farfar att förklara hur han kunnat låta allt det hemska ske. De gamla hade berättat om ett välorganiserat samhälle där alla beslut tycktes ske i laga ordning, blanketter fylldes i, och tjänstemän gjorde vad de var ålagda. När judarnas egendom konfiskerades antecknades allt noga och underskrivna kvitton lämnades till den berörda familjen innan de sattes på tåget. Mathias kunde inte godta svaren från sina äldre släktingar. Idag förstår jag hans farfar bättre. Jag ser att samma mönster upprepar sig i vårt eget land - utan att göra några andra jämförelser.
Just nu utvisas barn och vuxna på löpande band. De blir hämtade på morgonen och uteblir från skolan. Inom några timmar står de på en flygplats i Asien. Alla våra myndigheters dokument är korrekt ifyllda, allt har skötts enligt manualen. De skickas till ett land som vi svenskar å det bestämdaste avråds att resa till men som när det gäller dem räknas som stabilt och säkert. Kanske har de aldrig bott där.
Många är de som protesterar. Här finns kulturpersonligheter, fritidspolitiker och inte mist alla de som på sin fritid valt att bli god man eller familjehem till dessa barn och vuxna. Men myndighetsbyråkratin är som en glatt vägg: all kritik glider bara av, den får inte fäste. Jag blir allt mer övertygad om att besluten redan är fattade; utredningar och överklaganden är bara ett spel för galleriet. Så många som möjligt skall ut. Inga skäl att stanna tycks duga. Den handfull välfungerande afghaner jag lärt känna har alla fått avslag. Snart är de utslängda. "Vid den tiden skall kärleken kallna hos de flesta" lyder en av bibelns framtidsbilder.
Strömmen av flyktingar till vårt land mobiliserade samhällets bärare, de som i sina liv bär upp vårt lands värderingar när det gäller empati för dem som ligger utanför den närmsta familjen. Många av dessa är nu förändrade människor. De har förlorat tron på samhällets goda vilja. De har upptäckt att vårt lands ministrar och datavärldens troll försvarar samma världsordning. Jag vet inte varför jag ska rösta i september.
Man sprider lögnen att omsorg om främlingen konkurrerar med omsorgen om våra gamla. Sanningen är att omsorgen om främlingen och våra gamla konkurrerar med vår gränslösa individualism som ständigt kräver en nyare telefon, kött på bordet varje dag och ännu fler utlandsresor. Den grundmurade främlingsfientligheten hos vår folk - ja, alla folk - ligger i öppen dager. Läs gärna "Det ohyggliga arvet" av C. Catomeris, Ordfront 2004.
Ska mina barnbarn skämmas för att de är svenskar såsom min generation skäms för baltutlämningen? Samma parti, olika tider. Försöker jag hitta någon att skylla på? Ja, det stämmer, men jag lyckas inte. Jag är själv skyldig genom min passivitet. Ibland tänker jag på Mathias.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR