I Sverige finns tusentals vuxna och barn som får klara sig helt utan papper. De är antingen asylsökande som fått nej och som gömmer sig eller också har de aldrig gett sig tillkänna. De finns i samhället men utan att synas. De dyker aldrig upp på den officiella radarskärmen.
Många av dem hankar sig fram på underbetalda jobb. Utan rättigheter och med små möjligheter att ställa krav på sina arbetsgivare.
Deras möjlighet att söka läkarvård är också starkt begränsad. De har i dag bara rätt till ”omedelbar” vård. En vård som de dessutom kan krävas på betalning för i efterhand.
I januari la regeringen dessutom fram ett förslag som kunde tolkas som ett förbud för sjukhus att ge vård till papperslösa. Det väckte stark kritik och i mars ändrade regeringen förslaget så att det inte längre kan tolkas som ett förbud. Men fortfarande saknar papperslösa rätt till sjukvård.
Orimligt och ovärdigt för ett land som Sverige, hävdar ärkebiskop Anders Wejryd och Röda korsets ordförande Bengt Westerberg i ett upprop på Svenska Dagbladets Brännpunkt i måndags (17 mars). Tillsammans med LO:s Wanja Lundby-Wedin, TCO:s Sture Nordh och flera andra företrädare för fackförbund och andra organisationer uppmanar de staten att ta sitt ansvar för papperslösa och asylsökande. De måste få tillgång till sjukvård på ”i allt väsentligt” samma villkor som alla innevånare.
”En ny lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenligt med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering”, hävdar Anders Wejryd och de andra undertecknarna.
Det är bara att instämma.
Oavsett omständigheterna ska ingen nekas vård eller riskera sin hälsa för att de inte vågar söka vård. En tuffare hållning löser inga problem. De gömda eller papperslösa finns redan här. Enda resultatet av att de inte vågar eller kan söka vård är en större ohälsa. Vilket i sin tur riskerar att skapa både lidande och ett förvärrat sjukdomsläge.
Inte heller samhällets kostnad är något avgörande skäl att neka vård. De som lever här utan tillstånd och papper är inte fler än att vi klarar av att ta de kostnaderna. Dagens situation, när många är hänvisade till läkare som jobbar ideellt, är betydligt sämre.
Rätten till sjukvård är en mänsklig rättighet. Men ser vi oss runtom i världen så inser vi att verkligheten ofta är annorlunda. Teorin är en sak, praktiken en annan. Mycket ligger utanför vad vi som svenskar kan påverka.
Vad vi däremot kan bestämma är att vår sjukvård ges på samma villkor, här och nu.
Dag Tuvelius
Deras möjlighet att söka läkarvård är också starkt begränsad. De har i dag bara rätt till ”omedelbar” vård. En vård som de dessutom kan krävas på betalning för i efterhand.
I januari la regeringen dessutom fram ett förslag som kunde tolkas som ett förbud för sjukhus att ge vård till papperslösa. Det väckte stark kritik och i mars ändrade regeringen förslaget så att det inte längre kan tolkas som ett förbud. Men fortfarande saknar papperslösa rätt till sjukvård.
Orimligt och ovärdigt för ett land som Sverige, hävdar ärkebiskop Anders Wejryd och Röda korsets ordförande Bengt Westerberg i ett upprop på Svenska Dagbladets Brännpunkt i måndags (17 mars). Tillsammans med LO:s Wanja Lundby-Wedin, TCO:s Sture Nordh och flera andra företrädare för fackförbund och andra organisationer uppmanar de staten att ta sitt ansvar för papperslösa och asylsökande. De måste få tillgång till sjukvård på ”i allt väsentligt” samma villkor som alla innevånare.
”En ny lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenligt med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering”, hävdar Anders Wejryd och de andra undertecknarna.
Det är bara att instämma.
Oavsett omständigheterna ska ingen nekas vård eller riskera sin hälsa för att de inte vågar söka vård. En tuffare hållning löser inga problem. De gömda eller papperslösa finns redan här. Enda resultatet av att de inte vågar eller kan söka vård är en större ohälsa. Vilket i sin tur riskerar att skapa både lidande och ett förvärrat sjukdomsläge.
Inte heller samhällets kostnad är något avgörande skäl att neka vård. De som lever här utan tillstånd och papper är inte fler än att vi klarar av att ta de kostnaderna. Dagens situation, när många är hänvisade till läkare som jobbar ideellt, är betydligt sämre.
Rätten till sjukvård är en mänsklig rättighet. Men ser vi oss runtom i världen så inser vi att verkligheten ofta är annorlunda. Teorin är en sak, praktiken en annan. Mycket ligger utanför vad vi som svenskar kan påverka.
Vad vi däremot kan bestämma är att vår sjukvård ges på samma villkor, här och nu.
Dag Tuvelius
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR