Amerikanska presidentval har en rad särdrag som svenska biskopsval klarar sig alldeles utmärkt utan. Dit hör de extremt personfixerade valkampanjerna och behovet av närmast astronomiska ekonomiska resurser. Dessutom är svenska biskopsval så små att alla liknelser med ett amerikanskt presidentval lätt blir absurda.

Men det amerikanska systemet har också sina fördelar. Pengar och ett väloljat maskineri är ingen garanti för framgång. Engagemang och folkligt stöd spelar också en avgörande roll. Det visar demokraten Barack Obamas och republikanen Mike Huckabees framgångar i Iowa. Men i tisdagens val i New Hampshire förändrades återigen scenen när Hillary Clinton och John MaCain stod som segrare.

Det räcker att bläddra i månadsgamla pressklipp från amerikanska tidningar för att se vilken outsider Barack Obama var så sent som i början av december. Då spekulerades om han överhuvudtaget skulle kunna bjuda Hillary Clinton något motstånd. Nu är valet återigen en helt öppen fråga.

Inför årets presidentval finns inte heller någon självklar röstmagnet för ”kristna” väljare. Själva begreppet är motsägelsefullt i ett land där en majoritet av befolkningen säger sig tro på Gud och Jesus. Ändå lyckades George W Bush och hans valstrateger i förra valet få honom att framstå som det enda kristna alternativet. Inför årets val är situationen helt annorlunda. Demokrater som Barack Obama och Hillary Clinton liksom republikanen Mike Huckabee är lika bekväma när det gäller att tala om sin tro och dess betydelse för deras engagemang. Även om de vänder sig till delvis helt olika grupper.

En som länge kämpat för att inget politiskt parti i USA borde ha ensamrätt på Gud är debattören Jim Wallis, grundare av nätverket Sojourners. Själv en evangelikal kristen har han i den amerikanska debatten enträget hävdat att inget enskilt parti kan ha monopol på att företräda kristna värderingar. I år tycks han få som han vill.

De flesta svenska politiker skulle skriva under på samma sak. Men i ett svenskt biskopsval är det inte lika självklart vilka konsekvenser den insikten får. Det visar ett internt brev som Lars Rydje (s) skickat till sina partikamrater i Västerås stift för en månad sedan.

Där uppmanar han dem att i första hand rösta på en socialdemokrat i det kommande biskops-valet. Det står honom naturligtvis fritt. Vi vet inte heller vad som sagts eller skrivits inom de andra partierna. Men det är inte poängen.

Det problematiska är bristen på öppenhet. Särskilt i ett biskopsval där elektorerna, tillsammans med stiftets präster, spelar en så avgörande roll. Eftersom biskopskandidaterna förväntas hålla låg profil, blir elektorernas agerande desto viktigare. Under senare år har alltfler röster höjts för att biskopsvalen borde bli mindre partipolitiska. Knappast någon har argumenterat emot.

Just därför är Lars Rydjes brev så förvånande. Frågan är vad som gäller när det kommer till kritan? Ska det nuvarande valsystemet behålla sin trovärdighet så måste det klart framgå vilka bevekelsegrunder elektorerna har. I dag tycks det variera från stift till stift och inom samma parti.

Dessutom riskerar uppmaningar av den här typen att bli en björntjänst, som gör mer skada än nytta. Därför är det också angeläget för dem som står till förfogande i ett biskopval att slippa den här typen av överaskningar.

Det faktum att en persons tro får politiska konsekvenser är däremot inget märkligt. Vare sig i ett amerikanskt presidentval eller i ett svenskt biskopsval. Samma sak gäller det omvända förhållandet. Den som har ett politiskt engagemang bär med sig det också i kyrkan. Men just därför behövs en uppriktig och ärlig dialog om hur mycket partiboken ska styra i framtida biskopsval. Ytterst är det en fråga om trovärdighet och förtroende.

Dag Tuvelius