Gudstjänsten viktig för förankringen

Biskop Sören Dalevi väckte i Kyrkans Tidning häromveckan den viktiga frågan om hur vi kan göra bruk av folkkyrkoarvet och utifrån det forma en uppgraderad folkkyrka 2.0 för vår tid. Det är en tanke värd att pröva, beroende förstås på vilka delar av folkkyrkoarvet man tar fasta på.

Dalevi väljer en god utgångspunkt i Einar Billings tanke om att Guds förekommande nåd utgör folkkyrkans mest grundläggande drivkraft. Men just därför är det oväntat att en av Dalevis tre huvudsakliga slutsatser är att en folkkyrka 2.0 måste släppa sitt centrerade fokus vid söndagens gudstjänst och i stället se den som något som ”endast kompletterar” den folkkyrkliga visionen. Det förslaget kan inte beskrivas som en uppdatering av den folkkyrkovision som Billing gav uttryck för, utan snarare som ett tydligt brott med den.

En prioriterad gudstjänst i församlingens mitt kan ses som en av de viktigaste förutsättningarna för Billings folkkyrkotanke. I boken Den svenska folkkyrkan betonar Billing med starka formuleringar hur den allmänna gudstjänsten ständigt måste prioriteras och vitaliseras. Detta för att den utgör en integrerande och icke utbytbar lokal växlingspunkt mellan mänskligt liv och kristen tradition. Utan den förankringen blir folkkyrkan förvirrad och riktningslös.

Billing: ”Bland alla medel för territorialförsamlingens sammanhållande till en andlig enhet kan dock intet ens på avstånd i betydelse tävla med den allmänna gudstjänsten. På den, på att verkligen göra den till en mötespunkt för hela församlingen, måste därför all kraft sättas in, och med den får intet konkurrera”. Så uttrycker sig inte någon som ser det söndagliga gudstjänstsammanhanget som något som kan begränsas till ett kompletterande perspektiv.

Billing värjde sig däremot mot trånga gudstjänstgemenskaper som kidnappar folkkyrkan genom att se sig själv som den sanna församlingen och degradera människor utanför den egna kretsen till andraklasslemmar i Kristi kropp. Men det är någonting annat. Att gudstjänsten som händelse ska få en framskjuten plats är väsentligt för att inte folkkyrkan ska förlora förankringen i det som ska vara hennes ärende. En sådan förlust skulle inverka negativt på kyrkans förmåga att axla alla de viktiga uppgifter Dalevi lyfter fram som trängande i vår tid.

Det som Dalevi menar att folkkyrkan 2.0 behöver överge är attityden där ”det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen”. Det är svårt att inte instämma i att en sådan exkluderande syn skulle vara hämmande för kyrkans liv. Det får vi hjälpas åt för att inte fastna i. Men med risk för att framstå som lite snarstucken undrar jag ändå vem mer precist som Dalevi tänker på som ger uttryck för en så inskränkt uppfattning. Bland de röster i Svenska kyrkan som gärna betonar gudstjänsten som församlingslivets centrum kan jag inte komma på någon som skulle uttrycka sig så, eller för den delen uppskatta att bli beskriven på det viset.

Ett sådant polariserande riskerar att låsa oss fast i en tänkt motsättning som alltför ofta fått prägla det moderna kyrkosamtalet. En av de stora kyrkoteologiska uppgifterna i vår tid tror jag är att hitta uttryckssätt och former som inte spelar ut grupper mot varandra. Tänk om folkkyrka 2.0 kunde bli till ett förhållningssätt där såväl det mer dedikerade kyrkfolket som människor med mer sporadisk kyrkorelation får hjälp att se att kyrkan skulle bli fattigare utan den andra gruppen. För just den uppgiften skulle teologiska resurser från Einar Billing kunna bli till en verklig bundsförvant.