Tack för svar, vilket jag uppskattar. Min poäng: Svenska kyrkan är en kyrka, därför måste hennes organisation motiveras teologiskt. Vad jag inte diskuterar är frågan vem som är värdig eller inte, eftersom den är självklar: Den som genom dopet är kyrkotillhörig och vill engagera sig kan bli förtroendevald. Det verkar som svaren har styrts av denna fråga som jag inte ställer.
Svaren diskuterar främst på individnivå och med pragmatiska argument för partiernas närvaro i kyrkan. Jag diskuterar på organisationsnivå och frågar efter teologisk motivering, så att kyrkans organisation kan gestalta kyrkans identitet. Det gör den inte i dag. Det är, bland annat, denna inneboende konflikt vi ser ett uttryck för när Arbetsmiljöverket kritiserar kyrkans organisation som ”gjord för konflikter” och anställda köps ut till mångmiljonbelopp.
Även om dessa nivåer relaterar till varandra – organisationen är ju fylld av individer – så är de två olika saker. Kyrkan är inte endast en samling av individer med liknande intresse, som en frimärksklubb, utan enlig vår bekännelse är hon något mycket mer. Organisationens uppgift är att gestalta denna identitet och tjäna den.
Jag ser gärna fler kristna som engagerar sig politiskt och partipolitiker som engagerar sig kyrkligt. Mer sånt! Vad jag kritiserar är grunden för det mandat som kyrkans förtroendevalda vilar på, då dess ecklesiologiska grund är vag. Problemet är sammanblandningen mellan partipolitik och kyrka, mellan olika roller och ansvar.
Historien visar att det måste finnas en åtskillnad mellan kyrka och världslig makt, som Jesus själv säger (Matteus 22:19ff, 6:24) annars tappar kyrkan bort sig själv.
S-märkta Sören Ekström konstaterar i boken Makten över kyrkan att i dag förekommer partipolitiska uttryck i kyrkan som var otänkbara för 30 år sedan, vilket har konsekvenser. Kyrkomötets ledamöter representerar sina partier, med partibeteckning inom parentes, inte sina stift och församlingar till vilka deras dop relaterar. Det är en paradox att i alla sammanhang framhåller de politiska partierna att partipolitik och religion ska hållas isär, utom på en plats: I kyrkan! Där är sammanblandningen total! Varför ska denna princip inte gälla i kyrkan?
Jag uppskattar Ylva Wahlströms svar och hänvisning till det allmänna prästadömet och den kristna kallelsen. Men det allmänna prästadömet är inte ett argument för det partipolitiska systemet, utan för dess avveckling. Det allmänna prästadömet innebär att vi som döpta har ansvar att be för och tjäna varandra i kyrkans gemenskap. Det bibliska uttrycket för det allmänna prästadömet, som saknas i Bibeln, är kyrkan som Guds folk.
Nya Testamentet beskriver kyrkan som en synlig och gudomlig verklighet, ett gemenskapens mysterium, sänd till världen för att ge den liv. Denna gemenskap blir konkret i församlingen och stiftet som är just dopets gemenskap och det folk som är Guds med en mångfald av kallelser.
Allmänna prästadömet kan inte frikopplas från församlingen och individualiseras , vilket gäller även vigningstjänsten. Att vara förtroendevald i kyrkan borde innebära att man representerar sin församling, till vilken dopet relaterar, inte ett externt parti. Kyrkoordningen betonar att kyrkan framträder primärt i församlingen. Angående kyrkans organisation verkar kyrkoordningen ”glömma” det.
Det vanliga argumentet att kyrkan behöver partierna för att få förtroendevalda, samt att partierna garanterar att dessa är normala, är märkligt. Dels innehåller kyrkan alla typer av människor, dels vittnar det om avsaknad av självförtroende. I de sex församlingar jag har tjänst har vi ingen partirepresentation och det är inte svårt att besätta platserna med olika typer av personer. Har svårt att tro att detta inte skulle gälla hela kyrkan.
Det engagemang som enskilda partipolitiker lägger ner i kyrkan kan fortsätta även om de väljs på dopets grund och inte som partifunktionärer. Att Svenska kyrkan dessutom skulle spara ett antal hundra miljoner kronor varje mandatperiod är väl heller inte så dumt.
Erik Eckerdal
LÄGG TILL NY KOMMENTAR