”Mannen som gick upp för en kulle och kom ner från ett berg.” Det är titeln på en film som gick för några år sedan. Den kulle som huvudpersonen bestiger i filmens inledning, blir till bybornas lycka och stolthet definierat som ett berg i filmens slut.
Jag kom att tänka på filmen i söndags. Då gjorde jag och några hundra personer en motsatt resa. Vi gick in i en kyrka och kom ut ur ett garage. Till mångas sorg och saknad.
Det var avlysning av Stigbergskyrkan i västra Eriksberg i Uppsala. En stadsdelskyrka inrymd i bottenvåningen av ett bostadshus. I det som ursprungligen skulle ha blivit ett garage.
I söndags togs kyrkan ur bruk. Besökarna trängdes längs väggarna, andra satt på golvet i mittgången. De som inte kom in fick stå ute i hallen.
Det var en märklig känsla att stå omgiven av en så intensivt levande gemenskap, när kyrkan i fråga bokstavligt talat sjunger på sista versen. Inte för att folk har övergivit den eller för att den är orimligt dyr att driva. Utan för att den var bortprioriterad. Struken ur budgeten.
Även för några av de ansvariga beslutsfattarna var det en tung dag. ”Gode Gud, du kan inte begära att jag ska vara glad i dag”, suckade en av dem under gudstjänsten.
I spartider är risken överhängande att de kyrkor som är enklast att avveckla försvinner först. Därmed inte sagt att det i alla lägen är strategiskt klokast. I en tid när Svenska kyrkan värnar om medlemmarnas stöd och engagemang, så är det inte självklart att garagekyrkor i förorten alltid bör dra det kortaste strået. Ibland spirar livet som starkast där det var minst planerat. Oavsett vad de formella besluten säger.
Dag Tuvelius
LÄGG TILL NY KOMMENTAR