Tappar mindre kan låta som ett förtvivlat försök att hitta ljuset i tunneln. Men det är en viktig signal. Trenden har varit densamma de senaste åren.
Orsakerna är troligen flera. En är att de som var mest ivriga att lämna nu har gjort det. En annan är att Svenska kyrkan har en så hög trovärdighet att en majoritet ändå vill stå kvar. Även om svenskar inte går så ofta i kyrkan, så står den ändå för någonting som de flesta vill tillhöra.

Orosmolnet är att de som trots allt lämnar kyrkan är de unga vuxna. De som står mitt i livet. Utträden toppas av 35–45 åringarna, tätt följda av årskullarna närmast under och över. En enkel förklaring är att det är lönebeskedet som spelar in.
I den här åldern börjar man tjäna alltmer pengar och då blir kyrkoavgiften tydlig.
Det är dessutom den första generationen som växte upp med barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Uppenbarligen lärde de sig räkna ordentligt.
Det är också tydligt att ju större avstånd från 60-talisterna, dagens 40 åringar, desto större benägenhet att vara kvar i kyrkan.

Med den varningsflaggan i minne, så väljer den överväldigande majoriteten att vara kvar
i Svenska kyrkan. I sig ett långt-ifrån självklart förtroende. Hur den tilliten förvaltas är helt avgörande för framtiden.
Det är ett förtroende som byggts upp av alla dem som slitit med barntimmar och ungdomsgrupper. De som funnits på plats för att lyssna och stödja i alla de personliga katastrofer och förluster som inträffar dagligen runtom i landet, utan att det någonsin blir några rubriker i tidningarna.
Hit hör också alla möten i samband med dop, konfirmation och vigslar som efterlämnat en positiv efterklang.
För kyrkans del finns inga enkla och snabba lösningar. Utan det handlar om strävsamt vardagsarbete. Om ambitioner, visioner och en vilja att göra sitt bästa också de gråa och motiga dagarna. Den som reser runt i Svenska kyrkan möter de här människorna i både små och stora församlingar.

Anställda och förtroendevalda har naturligtvis sina dåliga dagar. Precis som på alla andra platser så begås det misstag. Men det tror jag att kyrkans tillhöriga kan leva med. De flesta inser att ingen verksamhet är perfekt.
Kyrkans stora utmaning ligger på ett annat plan.
Svenska kyrkan är sedan länge avklädd nästan alla maktmedel över enskilda människors liv. En förlust som enbart är av godo.
I stället har det vuxit fram en kyrka med utrymme för många röster. Där alla inte behöver stöpas i samma form.

Det innebär inte att allt går an. Däremot att gemenskapen är generös och tillåtande. Som den kan vara när människor i grunden är trygga. I stället för ängsligt bevakande eller godtyckligt uteslutande.
Mot den bakgrunden är den senaste tidens berättelser om godtycket i antagningen av blivande präster oroande. Enbart farhågan för att den som sticker ut för mycket därmed riskerar sin framtid är illa nog. Oavsett hur befogad den är.

Kyrkan behöver inte strömlinjeformade ja-sägare. Utan människor som vågar och vill. Däremot behöver de varken vara häftiga eller coola. Det är inte därför nära sju miljoner valt att vara kvar i Svenska kyrkan.
Nyligen liknade någon Svenska kyrkan vid Pommac. Läsken som ingen köper men som alla vill ha kvar. Jag tror jämförelsen är fel. Poängen med Pommac är att den inte förändras. Den ska bara stå där och se ut.
Poängen med Svenska kyrkan är den motsatta, att den faktiskt har förändrats. Att den håller när folk testar den. Alla som inte brydde sig för en generation sedan, men som uppskattar den i dag.

Dag Tuvelius