Juluppropet handlar inte om politik utan om nåd

Att misstänkliggöra Juluppropet genom att kalla det för ett uttryck för den politiserade kyrkan är bara ett sätt att göra det bekvämt för sig och slippa själv ta ställning, anser prästen Ludvig Lindelöf.

Juluppropet – för en human flyktingpolitik, som initierades i december av Sveriges kristna råd och dess 26 medlemskyrkor (där bland annat Svenska kyrkan ingår) har delvis mött kritik under julhelgerna. Ofta har Juluppropet kritiserats för att höra ihop med en allt starkare politisering av kyrkan, alltså att Svenska kyrkan framför allt styrs och påverkas av politiska intressen snarare än andliga intressen. Vissa kritiker har menat att Svenska kyrkan genom att stå bakom Juluppropet splittrar sina medlemmar i två politiska läger i stället för att förena dem i Kristus.

Inför 2017 har präster och diakoner i Göteborgs stift fått veta att året kommer vara ”ett nådens år” då temat för årets stora präst- och diakonmöte är just Nåd, detta grundläggande och samtidigt undflyende ord.

I dagarna skickades Jesper Svartviks bok Förunderligt förtroende (Verbum, 2016) ut till oss som är inbjudna till mötet och redan i inledningen sätter Svartvik fingret på en viktig detalj angående den senaste tidens diskussion om den partipolitiska kyrkan, när han skriver att nåd beskriver praktiska handlingar för de ”svaga i samhället som är mer eller mindre obemedlade”, ”invandraren”, ”änkan”, ”den faderlöse”. Nåd är ett begrepp som kräver rättvisa, menar Svartvik och citerar Gustaf Auléns ord om att nåd handlar om en ”saklig omsorg om nästan”.

Denna sakliga omsorg om nästan, den omsorg som söker förena – inte splittra – familjer, är det som kyrkan ska sträva efter att uttrycka. Genom de uppmaningar som Juluppropet ställer till regeringen vill kyrkan påpeka att ”invandraren, änkan och den faderlöse” är värda att tas om hand om. Kanske på bekostnad av vår egen bekvämlighet, men då får det vara så. Nåd kräver rättvisa.

Detta är inte en politisering av kyrkan, tvärtom är det en återgång till kyrkans grundläggande vara: en förening i Kristus som är ”mitt ibland er” (Johannesevangeliet 1:26). Jesus löfte om att vara mitt ibland oss gäller även för dem av oss som flyr från krig och är splittrade från våra familjer.

Det handlar inte om politik utan om nåd. Det är först när vi ser på Juluppropet som en debattinlaga som det politiseras. Det är först då som det får den politiska form som kritikerna motsätter sig. Det är när vi läser Juluppropet som att Svenska kyrkan ”tagit ställning i en komplicerad inrikespolitisk fråga” som det blir politik i våra ögon.

De tre punkterna som förslaget innehåller: 1) permanenta uppehållstillstånd som norm, 2) rätten till familjeåterförening samt 3) en återgång till den tidigare tillämpningen av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd är kanske inte det bästa sättet att lösa situationen på, men något måste göras. Juluppropet är ett uttryck för detta som måste göras, den rättvisa som nåden kräver.

Att ifrågasätta det motivet, att misstänkliggöra hela Juluppropet genom att kalla det för ett uttryck för den politiserade kyrkan är bara ett sätt att göra det bekvämt för sig och slippa själv ta ställning för sina egna åsikter i frågan.

Jag är övertygad om att det finns saker i de tre punkterna som kan diskuteras och som kan vridas och vändas på tills de blir bra, men kritisera då dessa punkter och inte hela uppropet i sig. Jag är lika övertygad om att Svenska kyrkan till sin struktur är för politiserad för sitt eget bästa emellanåt, men detta är varken ett uttryck för det eller ens för Svenska kyrkan för den delen.

Juluppropet handlar inte om politik, det handlar om nåd, och den rättvisa som nåden kräver.

 

Ludvig Lindelöf

präst, Göteborg

  • 6 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Janne Manni

    Bra skrivet Ludvig. Håller med till fullo. Bara och kavla upp ärmarna och hjälpa flyktingen/tiggaren/den fattige. Vi kan inte vänta på hur allt ska gå till. Finns för många som hittar invändningar till olika förslag (som juluppropet) men kommer inte själva med något konkret. Bara gnäll och feghet.

  • Astor

    Vi i Sverige kan inte hjälpa alla flyktingar, och ingen påstår att vi ska göra det. Men naturligtvis kan vi hjälpa några, och vi måste göra så mycket vi kan.

    Det är djupt beklämmande att följa den kristna högerns kampanj mot all sådan hjälp genom att tala om politisering av Svenska kyrkan, om vänsterpolitik. Hela högeretablissemanget ställer upp - Ann Heberlein, Annika Borg, Dag Sandahl - och de får självklart stöd av sina respektive doakörer, de som alltid applåderar allt! Den sistnämnde har till och med tolkat liknelsen om den barmhärtige samariten som argument mot flyktinghjälp: ”Samariten hjälpte en person, men för oss handlar det om många tusen – det är en helt annan sak”. Den barmhärtige samariten har blivit politiker – vänsterpolitiker. Och att sådana inte får finnas i Svenska kyrkan, det har vi fått höra många gånger från den kristna ”opolitiska” högern.

    Då är det skönt att det finns modiga personer som tar sin kristna tro på allvar. Tack Ludvig Lindelöf!

  • Claes Göran Wik

    Självklart är Juluppropet ett politiskt inlägg.
    I Sverige bestäms genom allmänna val till riksdagen hur våra gemensamma medel skall fördelas, hur lagar skall stiftas, etc. Opponerar man sig mot den gällande lagstiftningen och kräver en annan lagstiftning, då gör man ett politiskt inlägg.
    Att börja definiera det som nåd, leder ingenstans, de som skriver under Juluppropet har inget ansvar för följderna: kostnader för flyktingar, bostäder, sociala följdproblem etc.
    Ett nyckelmening i inlägget intresserar mig: du skriver "kanske på bekostnad av vår egen bekvämlighet, men då får det vara så".
    Då vill jag ställa frågan: hur många kan vi då ta emot och försörja enligt din uppfattning? Hundratusen, 1 miljon, 10 miljoner?
    Men svaret på den frågan kan inte besvaras av kyrkan, den måste besvaras av politiken, där alla svenskar har en möjlighet att rösta. Och den verklighet som vi finansierar via våra skatter.
    Kyrkan kan inte placera sig i ett elfenbenstorn, utanför den politiska och ekonomiska verkligheten.
    Därför är Julupproret för mig ett stort misstag, som skadar kyrkans anseende. Och förmodligen inte heller är representativt för medlemmarnas uppfattning.

  • Staffan Holmgren

    Instämmer helt i Claes Göran Wiks inlägg.

  • Astor

    I mars 1939 hölls ett kårmöte i Lund där en majoritet av de närvarande studenterna stödde en resolution om att 10 judiska läkare inte skulle tillåtas invandra till Sverige och bosätta sig här.

    Det var naturligtvis en politisk aktion – från dem som stödde resolutionen och från dem som motarbetade den. I Tyskland hade den ena sidan redan vunnit, och den politiken resulterade i en katastrof utan motstycke, som de flesta av oss vet.

    Men somliga har glömt, eller inte lärt sig något alls. Att människor som försöker hjälpa flyktingar avfärdas som vänsterpolitiker, det mest förbjudna, är djupt förnedrande. Men inte för dem som anklagas utan för dem som anklagar! Förstår ni inte vilka krafter ni stödjer? Skäms ni inte alls?

    Alla som kritiserar flyktinginvandringen är inte nazister, men nazisterna finns där, var så säker. Och de gläds storligen åt all hjälp de får från alla aningslösa personer!

  • Claes Göran Wik

    Astor har (förmodligen med avsikt) uppenbarligen helt missuppfattat mitt inlägg. Det handlade om huruvida kyrkan och kyrkans tjänstemän i sitt ämbete skall göra politiska ställningstagande eller inte.
    I övrigt för du ned diskussionen till en nivå där det är meningslöst att yttra sig.
    Jag kan förstå att du föredrar att göra ditt inlägg anonymt.