Juluppropet – för en human flyktingpolitik, som initierades i december av Sveriges kristna råd och dess 26 medlemskyrkor (där bland annat Svenska kyrkan ingår) har delvis mött kritik under julhelgerna. Ofta har Juluppropet kritiserats för att höra ihop med en allt starkare politisering av kyrkan, alltså att Svenska kyrkan framför allt styrs och påverkas av politiska intressen snarare än andliga intressen. Vissa kritiker har menat att Svenska kyrkan genom att stå bakom Juluppropet splittrar sina medlemmar i två politiska läger i stället för att förena dem i Kristus.

Inför 2017 har präster och diakoner i Göteborgs stift fått veta att året kommer vara ”ett nådens år” då temat för årets stora präst- och diakonmöte är just Nåd, detta grundläggande och samtidigt undflyende ord.

I dagarna skickades Jesper Svartviks bok Förunderligt förtroende (Verbum, 2016) ut till oss som är inbjudna till mötet och redan i inledningen sätter Svartvik fingret på en viktig detalj angående den senaste tidens diskussion om den partipolitiska kyrkan, när han skriver att nåd beskriver praktiska handlingar för de ”svaga i samhället som är mer eller mindre obemedlade”, ”invandraren”, ”änkan”, ”den faderlöse”. Nåd är ett begrepp som kräver rättvisa, menar Svartvik och citerar Gustaf Auléns ord om att nåd handlar om en ”saklig omsorg om nästan”.

Denna sakliga omsorg om nästan, den omsorg som söker förena – inte splittra – familjer, är det som kyrkan ska sträva efter att uttrycka. Genom de uppmaningar som Juluppropet ställer till regeringen vill kyrkan påpeka att ”invandraren, änkan och den faderlöse” är värda att tas om hand om. Kanske på bekostnad av vår egen bekvämlighet, men då får det vara så. Nåd kräver rättvisa.

Detta är inte en politisering av kyrkan, tvärtom är det en återgång till kyrkans grundläggande vara: en förening i Kristus som är ”mitt ibland er” (Johannesevangeliet 1:26). Jesus löfte om att vara mitt ibland oss gäller även för dem av oss som flyr från krig och är splittrade från våra familjer.

Det handlar inte om politik utan om nåd. Det är först när vi ser på Juluppropet som en debattinlaga som det politiseras. Det är först då som det får den politiska form som kritikerna motsätter sig. Det är när vi läser Juluppropet som att Svenska kyrkan ”tagit ställning i en komplicerad inrikespolitisk fråga” som det blir politik i våra ögon.

De tre punkterna som förslaget innehåller: 1) permanenta uppehållstillstånd som norm, 2) rätten till familjeåterförening samt 3) en återgång till den tidigare tillämpningen av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd är kanske inte det bästa sättet att lösa situationen på, men något måste göras. Juluppropet är ett uttryck för detta som måste göras, den rättvisa som nåden kräver.

Att ifrågasätta det motivet, att misstänkliggöra hela Juluppropet genom att kalla det för ett uttryck för den politiserade kyrkan är bara ett sätt att göra det bekvämt för sig och slippa själv ta ställning för sina egna åsikter i frågan.

Jag är övertygad om att det finns saker i de tre punkterna som kan diskuteras och som kan vridas och vändas på tills de blir bra, men kritisera då dessa punkter och inte hela uppropet i sig. Jag är lika övertygad om att Svenska kyrkan till sin struktur är för politiserad för sitt eget bästa emellanåt, men detta är varken ett uttryck för det eller ens för Svenska kyrkan för den delen.

Juluppropet handlar inte om politik, det handlar om nåd, och den rättvisa som nåden kräver.

Ludvig Lindelöf

präst, Göteborg