Kyrkomötet får reda upp situationen

Kjell Jonasson tycks mena att min kritik av det ersättningsteologiska och aktivistiska Kairos-dokumentet avvisar allt engagemang för att förändra palestiniernas situation. Något sådant har jag aldrig uttryckt.
Det är viktigt att inte låta sitt engagemang bli så starkt att man tappar sitt teologiska omdöme. Av både Stefan Klint och Kjell Jonasson – teologer – har man rätt att förvänta sig en teologisk blick även på dokument som uttrycker hjärtefrågor.

I Kairos-dokumentet menar sig författarna ha blivit utsatta för rasistiskt åtskiljande, benämnt apartheid, sedan mer än sex decennier. Det må vara en upplevelse. Men sakligt sett förlägger man det rasistiska åtskiljandets startpunkt till staten Israels bildande. Klint nämner i sin respons ordet antisemitism, ett ord man ska vara försiktig med. Det är förvånande att Klint, som arbetar mot antisemitism, inte tycks känna till den skrivning FN:s kommitté för mänskliga rättigheter gjort om hur denna kan uttryckas i kritiken av Israel i modern tid: Nämligen att utpeka staten Israel som en ”racist endeavour” (en rasistisk strävan/ett rasistiskt försök). Detta gör man i Kairos-dokumentet.

Väljer man att dra paralleller mellan sitt eget lidande och Förintelsen skriver man in sig i en såväl etiskt som sakligt ytterst obehaglig historieskrivning. I dokumentet förminskas och trivialiseras Förintelsen genom omskrivningar och parallelliserande formuleringar, som jag visat. Jag måste tro att det är en ren lapsus från Klint att han inte ser vad det står.
Min poäng med det längre citatet missar Klint. Citatet innehåller de klassiska ersättningsteologiska kontrastparen vad gäller tolkningar av löften och utkorelse: där judarnas utkorelse och löften blir döda ord och löftet till de kristna levande ord.
Jag har lyft fram centrala drag i ersättningsteologin och i antijudisk retorik: judendomen ses som upphävd, som död och förstelnad, och kristendom som det nya och levande. Kristendomens judiska rötter rycks upp. Judar och judendomen utmålas som syndabockar. I Kairos-dokumentet finns skrivningar som inte ens erkänner att palestinsk terrorism mot civila israeler är terrorism, utan ett legitimt motstånd.

Att vare sig Klint eller Jonasson tycks uppfatta detta visar att implementeringen av Svenska kyrkans uppgörelse med ersättningsteologin i Guds vägar har gått spårlöst förbi. Det var precis detta jag tog upp i min Signerat. Svenska kyrkan har slarvat bort sitt eget arbete.

Samma år som man gav status åt Kairos-dokumentet avslogs motioner till kyrkomötet som ville intensifiera engagemanget för kristna i hela Mellanöstern, öka opinionsbildningen kring kristnas utsatthet i världen samt arrangera en konferens på temat. Den specifika förövaren Israel var mer intressant än en satsning på offren i hela världen.
Jonasson anför att jag menar att Svenska kyrkan förts bakom ljuset. Nej, jag anser inte att man kan skylla den egna oförmågan att bedöma dokumentet på de palestinska kyrkoledarna. Däremot menar jag att kyrkomötet fördes bakom ljuset av de pådrivande: Bland de många reservationerna finns konstaterandet att kyrkomötet inte kan besluta om ett dokument som ledamöterna inte har läst och fått begrunda. Ändå drevs det igenom.
Svenska kyrkan kan inte fortsätta att legitimera ersättningsteologi. Årets kyrkomöte får därför reda upp situationen man skapat med dessa två diametralt motsatta dokument.