Det ”förrädiska” är Palestrinas underbara musik. När man hör den ”lockas” man att bortse från vad som står i texten. Jag har mött både musiker och präster som över huvud taget inte tittat ordentligt på texten.

Långfredagen har ett djupt skakande sammanhang. Det kan och ska vi aldrig mer låta kom­ma till uttryck via Improperierna. Den som vill ”ta vara på” Palestrinas musik kan gärna framföra den som ren meditationsmusik. Man kan som kör/
-grupp sjunga växelvis eller kanske, på Sven-David Sandström-vis, med mjuka ”skakan­de” stöttoner gestalta bävan inför det ofattbara, det djupt sårbara.
Ett bra alternativ är att ta fram satser ur någon/några av Palestrinas mässor, till exempel Kyrie-satser och ett par Agnus Dei-satser.

Men de ”nya” Improperierna då, som är utgivna på Wessmans förlag, kan man inte använda dem? Jag har all respekt för de teologer och den musiker/tonsättare som gett Improperierna ett ”nytt ansikte”. Jag känner personligen flera av dem och vet att de gjort denna ”nya” text i det goda syftet att bryta med den djupt antijudiska klangen i de medeltida Improperierna. Inte desto mindre känner jag nu, efter grundlig eftertanke, att de ligger så nära den ursprungliga texten att associationen till den sker utan problem. Och då är vi där med våra ”gamla” föreställningar i alla fall.

Min slutsats är: lämna allt vad improperier är därhän. Gör någ­ot riktigt friskt och livsnära på denna dag, som är en av vår kyrkas mest älskade. Så är det utan tvekan hittills vad gäller äldre generationer. Men även barn börjar närma sig kristendomens hjärtpunkt: lidandet, offret, korsdöden, med frågor och inlevelse. Då ska vi inte impregnera dem med samma antijudiska text och teologi som så många ännu i så hög grad bär med sig.

Mats Ekström
präst och kyrkomusiker
Stockholm