Lägg bort det barnsliga - lyft fram det barnlika

Å ena sidan finns de som menar att vi måste lyssna på hennes budskap och krav och bjuder in henne till diverse olika sammanhang. Svenska kyrkan i Limhamn har – sin vana trogen att vilja ta ut twittersvängarna – till och med låtit Jesus från Nasaret utropa Greta Thunberg till sin efterträdare (inte efterföljare), vilket måste betraktas som ett teologiskt problematiskt inlägg.

Å andra sidan finns de som avfärdar Greta Thunberg med hänvisning till att hon är ett barn. Man menar att hennes kunskaper brister och att hennes ringa ålder dessutom gör det svårt att ställa kritiska frågor och problematisera hennes påståenden. Med hänsyn till barnets integritet omöjliggörs en seriös diskussion om ett så komplext ämne som klimatet. Både Thunberg och klimatet riskerar att bli lidande.   

Frågan har många bottnar. I någon mening berörs problematiken redan i bibeln. Å ena sidan är det inte särskilt bibliskt att avfärda ett barn med hänvisning till att barnet just är barn. Jesus vänder sig mot ett sådant avvisande (Mark 10:13-14) och lyfter fram barnet som förebild och föredöme i trons liv: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3). Det finns alltså något hos barnet som den vuxne bör eftersträva. Å andra sidan finns i bibeln också en skepsis inför barnets omdöme och kapaciteter, som när Paulus skriver: ”När jag var barn talade jag som ett barn, förstod jag som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga” (1 Kor 13:11). Man bör alltså inte okritiskt ta till sig vad barn säger och tänker.

Bibelns nyktra hållning kan sammanfattas så, att det barnsliga ska läggas bort och det barnlika lyftas fram. Då blir frågan var som är barnsligt respektive barnlikt hos Greta Thunberg? Eller kanske snarare – vad som är vad i vuxenvärldens relation till henne?

Det är lika barnsligt att okritiskt lyfta fram och exponera henne som att kategoriskt avvisa henne med hänvisning till hennes ålder. Grundhållningen bör vara att barnet har något att säga som räknas, och att vuxenvärlden behöver lyssna. Vi bör försöka se bortom det som fenomenet Greta Thunberg uttrycker: Hur kan vuxenvärlden lyssna in och härbärgera den genuina oro som finns bland barn och unga? Hur finner vi vägar att kanalisera och inspireras av det orädda engagemang som hon ger uttryck för? Det är vuxenvärldens ansvar att arbeta med de frågorna, för att vårda det barnlika och ta emot barnet.

Om några veckor firar vi det nyfödda barnet i krubban. Som vuxen lyfter han fram barnen och säger: ”Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig” (Matt 18:5).