Mannens övermakt kommer i gungning

Ett nytt pronomen är en mycket stor förändring skrev översättare Camilla Frostell i Kyrkans Tidning.

Några rader om detta.

Att dela in mänskligheten i hon och han har urgamla anor. Liksom all möjlig annan kategoribildning har det varit ett sätt att sortera, göra begripligt, ordna tillvaron på ett överskådligt sätt. För att i någon mån översätta erfarenheten av Gud tillgänglig för den mänskliga tanken och få Gud att framstå som personlig, könades även Gud. Det enda pronomen som fanns tillåtet och tillgängligt för detta Gudskönande var han.

”Han” var prototypen för människan; man och människa var synonymer.”Han” och ”hon” har därför inte enbart varit verktyg för att sortera utan lika mycket, kanske än mer, för att rangordna människor. Gud kan ju inte könas annat än med det högst skattade könet. ”Han” var det självklara pronomenet för en personlig Gud.. Så, mycket komprimerat, kan vi tänka oss uppkomst och framväxt av det androcentriska samhälle som tillber en androcentriskt beskriven Gud (andros, grekiska för man).

Från denna kortfattade resonemang om han-pronomenets betydelse över till frågan om att förändra ett pronomen. Att ändra personligt pronomen på någon som under lång tid tillskrivits ett visst kön kan, på goda grunder, anklagas för att vara klåfingrigt och förvirrande.

Att exempelvis kalla Gustav II Adolf för hen verkar bara fånigt! Men nu är Jesus inte enbart en viktig person i vår kulturs historia; Jesus Kristus är dessutom det med mänskliga ögon sett mest påtagliga i Guds sätt att göra sig förnimbar och konkret för människan. Som en av ”personerna”– citationstecknen används för att göra tydligt att det inte rör sig om det som i dagligt menas med begreppet person – i treenig Gud, ingår orden för Jesus i de begrepp som kallas mönsterbildande rotmetaforer. Till övriga sådana begrepp brukar räknas herre, fader, son, komprimerade i pronomenet han.

Stanna gärna upp vid detta begreppspar! Det används som ett tankens hjälpbegrepp för att komma åt det som har ingått och fortfarande ingår i det bärande bjälklag på vilket samhället är format och uppbyggt; det hjälper oss att uppmärksamma fundamentala men ofta icke-ifrågasatta bärande konstruktioner i samhället. I det här fallet avses ett samhälle, där mannen, av tradition, dominerat över såväl det egna hushållet som i det stora hushållet, landet. Pater familias, familjefadern, konungen av Guds nåde och Gud fader har lånat glans och anspråk på legitimitet av varandra.

Att växla pronomina om Gud treenig handlar därför inte om att trixa med Guds kön. Det rör sig om att översätta erfarenheten av treenig Gud till ett språk som är tillåtet och tillgängligt i dag, som dessutom sätter in en kil i de grundläggande tankefigurerna bakom ett androcentriskt samhälle. Enligt det här sättet att se är det stora hotet med ”hen” om Jesus inte att Jesus omdefinieras utan att det androcentriska samhället kommer i gungning. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är risken för detta svajande som bidrar till svallvågorna kring ”hen”.

Men vem har sagt att ovanstående sätt att betrakta Gudsspråket som bärande bjälklag, intet annat är än en (feministisk) tankelek? Motfråga: Går det att tänka sig att det mansdominerade språket för Gud inte har det ringaste att göra med mannens övermakt i samhället? Att titlarna herre, fader, mästare, konung för Gud och Jesus samvarierar med motsvarande ord för jordisk mansmakt, har det bara råkat hampa sig? Att kvinnligt könade ord aldrig har tillåtits komma ifråga för gudomen har inte det minsta att göra med kvinnans historiska andrarangsposition?

Om själva talet om och till treenig Gud aldrig tillåts uttrycka alla människors lika värde, allas lika möjlighet att uppfatta sig som Guds avbild och detta inte anses som ett problem måste även jag stödja tanken på krissamtal.