REPLIK. Jag vet inte vad ordet hen står för. Det jag däremot alldeles säkert vet är att människa på svenska är ett feminint substantiv, skriver Camilla Frostell.
Prästen och teologie doktorn Agneta Lejdhamre använder mitt försök att klargöra en språklig problematik kring pronominet hen (Kyrkans Tidning nummer 3/18) som ingång till sitt inlägg (Kyrkans Tidning nummer 5/18) om det mansdominerade språket i kyrkans tradition.
I långa stycken håller jag med Lejdhamre, men min reservation mot hen handlar om att jag inte vet vad ordet står för. Det jag däremot alldeles säkert vet är att människa på svenska är ett feminint substantiv, vilket möjligen har undgått Lejdhamre men inte bibelkommissionen. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”, står det i Första Moseboken, kapitel 1, vers 27.
Det står man och kvinna och Gud anger heller ingen arbetsfördelning i sin uppmaning till dem att vara fruktsamma, lägga jorden under sig, härska över havens fiskar, himlens fåglar och alla djur som myllrar på jorden. Det enda jag beklagar i den här utsagan är orden ”lägg den [jorden] under er” och ”härska”. Dessa formuleringar har fått katastrofala följder för hav, himmel, jord och djurmyller, men det är en annan fråga.
Min personliga uppfattning är att ambitionen att använda ett inkluderande språk är riktig och viktig. Gud presenterar sig som ett verb inför Moses. Och på tal om Moses: Vore det inte dags att i betydligt större utsträckning än i dag lyfta fram Shifra, Pua, Miriam och faraos dotter? Därtill har Ester och Rut fått egna böcker. Svårt att tro att Jesus inte har inspirerats alldeles särskilt av dessa gestalter i Skriften.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR