Arrangörernas uttalade mål är att föra in de existentiella och moraliska perspektiven i diskussionen om den globala uppvärmningen.
En god ambition. Och alldeles nödvändig.
Det finns fortfarande de som tror att den globala uppvärmningen kan stoppas utan att det kostar på. Bränslesnålare bilar och nya drivmedel gör att vi kan flyga och köra bil som förr. Så sent som i måndags presenterades nya rekordsiffror för flyget. Under 2007 flög över 30 miljoner människor från svenska flygplatser. Framför allt är det långlinjerna till Asien och USA som ökar.
Nya drivmedel utmålades som hoppet för framtiden, vilket de kanske också är.
Men det är långtifrån säkert att ny teknik löser allt. Då kan det vara klokt att fundera över vilka existentiella och moraliska frågor en fortsatt global uppvärmning ställer oss inför.

Ett vägval gäller om rättigheterna att släppa ut växthusgaser ska fördelas jämnt. Richard Douthwaite är inte ensam om tankegången och det är i grunden det enda rimliga. Det svåra är att hitta ett genomförbart förslag som stormakterna USA, Indien och Kina ställer sig bakom. 
Oavsett hur en framtida lösning ser ut så krävs stöd från opinionen i respektive land. Annars kan processen bli hur seg och utdragen som helst. Där kan religiösa samfund och grupper spela en avgörande roll som normbildare, för både politiker och medborgare.
”Kyrkans globala potential att bidra till klimatarbetet är enorm”, konstaterar Thomas Korsfeldt, avgående generaldirektör för Energimyndigheten. Han talade i tisdags på en annan ekumenisk klimatkonferens, Kyrkorna och klimatutvecklingen, som hölls i Stockholm. Om Sigtunakonferensen tog avstamp i Douthwaites förslag om globala utsläppsrätter, så landade Stockholm oerhört konkret i frågor om att omsätta ord till handling. Som uppvärmningen av landets cirka
40 000 kyrkliga byggnader.
Vilket är nog så viktigt. Ska kyrkor och samfund bli en röst att lyssna till, så måste de städa framför sin egen dörr. Något som uppenbarligen många vill. Även om de letar efter vägar att göra det på.
Antoinette Bismark från Tyskland visade hur mycket det går att spara. I en 1960-talskyrka hade de lyckats sänka energiförbrukningen med smått ofattbara 92 procent. Över 700 kyrkobyggnader ingår dessutom i ett projekt att använda solenergi.
Så det finns konkreta projekt och visioner. Vilket också ger hopp.

Visserligen brådskar det. Senast 2015 måste koldioxidutsläppen börja minska. Sanden rinner ut ur timglaset med förfärande hastighet. Samtidigt finns en väx­ande insikt hos politiker, forskare och opinionsbildare om vad som måste göras.
Här kan trossamfund av alla slag bidra. Genom att ta upp frågan på agendan och driva på. Att klimatkonferenserna duggar så tätt är ett av många tecken på att det har börjat hända saker.
Men framför allt kräver arbetet med att bromsa klimatförändringarna tålamod och en helhetssyn på människan.
Det borde vara samfundens bästa gren. Även om det inte alltid är så. Dessutom är deras lokala nätverk kanske världens bästa och mest vitt förgrenade.
Därför inger det hopp när religiösa grupper börjar röra sig i klimatfrågan. Potentialen är enorm.

Dag Tuvelius