Montera ner livsfientliga hinder

Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen, Ulla Gudmundson, efterlyser i Kyrkans Tidning nummer 15/18 ett levande teologiskt samtal om ”de obesvarade frågorna”, och sammanfattar med att hon ”vill veta vilken provisorisk, ofullständig sanning” hennes kyrka står för. Ulla Gudmundson hänvisar till en debatt som har förts i andra forum, men refererar till att ärkebiskopen där inte har lämnat ett rakt svar på den raka frågan: ”tror Svenska kyrkan på Jesu fysiska uppståndelse?” Som vanlig kyrkomedlem blir jag förbryllad över frågan, och lite oroad.

Vi lever nu i påskundrets tid. Från skärtorsdag till påsknatt har vi på olika sätt fått gestaltat för oss en tillvaro utan ljus, men vi blir inte lämnade i påsknattens mörker, evangelierna vittnar om ljusets återkomst. I våra kyrkor hälsar vi varandra med orden Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det är en tro och har mycket lite med provisoriska och ofullständiga sanningar att göra.

Tron på den levande guden kan till exempel få en nykter, tidigare hemlös alkoholist att på frågan om Jesus verkligen kan ha förvandlat vatten till vin glatt svara: I mitt fall förvandlade han öl till möbler. Så kan ett levande samtal om den levande guden se ut. Deklarationer som låser oss vid teknikaliteter dödar sådana samtal.

Vi människor har en benägenhet att stapla upp hinder i varandras väg. En tidigare ärkebiskop fick en gång frågan ”Men någonting måste man väl tro som medlem i Svenska kyrkan?” och svarade: ”Man måste inte tro någonting.”

Tydligare kan man enligt mitt förmenande inte uttrycka sig om tro. I min kyrka vill jag som vanlig medlem verka för öppna och levande samtal där vi hjälps åt att montera ned livsfientliga hinder, inte resa dem. Jag finner att vår kyrkas ledning har den intentionen, sedan är det naturligtvis så att där det finns människor finns människans svagheter, men också hennes tillgångar. Jesus bygger sin kyrka på den som tre gånger har förnekat honom. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det, läser vi i det poetiska Johannesevangeliet.