Musiker måste förstå i vilket sammanhang de medverkar

I Kyrkans Tidning läser vi om en församling där körledaren ombeds diskutera några av kyrkokörens medlemskap i Svenska kyrkan. Intressant. Intressant och kontraproduktivt. Vad är meningen? ”Kören skall på resa och då tänker vi att endast de som är medlemmar skall åka med”?

”På söndag har vi Nattvardsgudstjänst och endast de som är medlemmar är välkomna till nattvardsbordet!”. Nej, så kan det ju naturligtvis inte vara. Ett sådant här resonemang känner vi inte till. Låt oss se vart det tar vägen. Förmodligen begravs tankegången under skammens rodnad.

Samtidigt är jag dock själv i samma tassemarker i mitt sätt att se på alla dessa hundratals ungdomar som nu i dagarna sänder oss kyrkomusiker färgglada prospekt, ljudfiler och fantasifulla upplägg på deras kunskaper och fantastiska förmåga till sommarkonserter. Ni anar inte hur många såna här det dimper ned i våra mejlboxar och postfack i början av året.

I de fall man dristar sig till att ringa så brukar jag ställa två frågor:

Varför vill du komma till just oss och göra ditt program? Jag menar, varför skulle just Tangons historia sedd från Piazzollas horisont vara omistligt i vår kyrka? Eller irländska jiggar, bluesens hjältar, svenska dansbandsklassiker – you name it. Ett konstnärligt medvetande om i vilket forum man medverkar kan vara på sin plats. Det kanske inte diskuteras på musikhögskolorna?

Är du medlem i Svenska kyrkan? Så fräckt. Vad har det med saken att göra? Jo. När jag har 50 olika program att välja mellan vill jag att musikerna skall förstå i vilket sammanhang de skall medverka. Självklart! Ungdomarna tycks också tro och mena att Svenska kyrkan är en kassako som kan späda på det magra(?) studielånet. Helt ok. Vi har resurser för det och att stödja musikalisk ungdom är en god sak – men det kunde väl vara smakfullt att då kräva att de också stödjer vår sak. Som medlem i Svenska kyrkan. Eller?