Nedsläckt twitterkonto skapar ängslighet

Jag funderar på vad det innebär för kyrkan att Limhamns församling mer eller mindre tvingats bort från Twitter. Kontot som varit uppskattat, och omdebatterat, för sin humor och sina tydliga politiska utspel har nu lagt ner i brådrasket. Mitt i en pågående adventskalender med den uppenbara avsikten att publicera ett tweet varje dag i december, vilket ju ger intrycket av att det inte är något planerat avsked. En snabb process och ett av Svenska kyrkans mest populära konton finns inte mer.

Jag vet förstås inte vilka diskussioner som föranlett beslutet, jag kan ana att diskussioner har förts länge, både på församlingsnivå, pastoratsnivå och stiftsnivå. Detta vet jag dock lite om och jag antar att gemene man vet ännu mindre. Men vad jag däremot vet är hur det ser ut för oss som tittar på lite utifrån. 

För det första sprider det en enorm ängslighet i Svenska kyrkan. En rädsla för att sticka ut, för att pröva något nytt, för att testa ett annat språk. Det är många som upplever att det finns ett tydligt "så bör det vara" i kyrkan. Det är många som är ängsliga för att lämna det redan givna och söka ny mark. Detta späder på den rädslan. Och det förminskar kyrkan. Jag är övertygad om detta. 

Limhamns kyrka på Twitter har alltid varit tydligt teologisk grundad i mina ögon. De har inte alltid varit bekväma, inte alltid så smidiga, men inte heller populistiska för sakens skull. Det har funnits ett tydligt fokus och mål med deras twittrande. Jag tycker det är synd att de nu försvinner.

För det andra signalerar beslutet tydligt att kyrkan är en enhetskultur och att det finns något som är det enda rätta. Det som är "kyrkligt" är antingen liturgiskt högkyrkligt eller något harmlöst och mjukt; tända ljus och fotspår i sanden. Det är Bach och Buxtehude, det är Eggehorn och Britt G Hallqvist. Detta är "det kyrkliga". 

Allt annat är genremusik, subkulturer eller populism. Sådant som kyrkan sysslar med en gång om året: U2-mässa, Technomässa, Bokmässan. Och så slår man fast att kyrkan är en kultur med ett specifikt innehåll som skall passa alla. Vilket förstås inte passar någon. Eller möjligtvis några få.

Att våga sticka ut, röra sig mot marginalerna, i det okända och det osäkra är viktigt i dagens Svenska kyrka. Särskilt med tanke på att de allra flesta av oss i vår vardag faktiskt rör sig i detta, för kyrkan, "okända". 

Det som i kyrkan uppfattas som annorlunda är den musik, det språk, den humor som vi rör oss med i vardagen. Att använda det språket handlar om att tala med det språk vi själva äger och känner oss bekväma i. Att uttrycka känslor på det sätt som dom upplevs för oss utan att språket  måste filtreras genom ett kyrkligt raster först.

Jag hoppas att kyrkan inte tappar en rörelse mot något som varit kreativt och lustfyllt. Jag hoppas att den fortsätter utvecklas åt många olika håll, med många olika språk.