Prästkolleger som inte vill samarbeta. Förtroendevalda som har svårt för kvinnor i chefspositioner. Nedsättande kommentarer. Listan kan göras lång. 

Femtio år efter beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor borde det här tillhöra historien. Men det gör det inte, visar Kyrkans Tidnings enkät. Fyra av tio präster som diskriminerats uppger att det inträffat under det senaste året. 

Det är det mest sorgliga. Att så många kvinnor anser sig diskriminerade eller negativt behandlade efter femtio år. Mer än en generation efter att beslutet togs. 

Lika illa är kyrkoherdarnas utsatthet. Där har 73 procent av kvinnorna uppgivit att de diskriminerats. Då ska man också hålla i minnet att på sådana chefsjobb är de prästvigda kvinnorna kraftigt underrepresenterade. Ändå är de så utsatta. Möjligen är diskrimineringen och svårigheten hos vissa att acceptera prästvigda kvinnor i chefsposition en bidragande orsak till att så få kvinnor satsar på kyrkoherdetjänsterna. I dag är 38 procent av prästerna kvinnor, men bland kyrkoherdarna är andelen endast 21 procent.

Om Svenska kyrkan är värre än andra arbetsgivare går inte att säga. Det spelar inte heller så stor roll. JämO, Anne-Marie Bergström, har en poäng när hon hävdar att kyrkan borde ha de bästa förutsättningarna att jobba med värderingsfrågor. Just därför är det rimligt att förvänta sig mer, att Svenska kyrkan kommit så mycket längre.

Att det finns olika åsikter i Svenska kyrkan i den här frågan är inget nytt. Men det finns efter så många år ingen ursäkt för fortsatt diskriminering och negativ särbehandling.

Diskrimineringen och utsattheten tycks komma från två håll.  Dels det teologiskt motiverade motståndet som kopplat just till kyrkan som arbetsplats, dels den diskriminering som har sin grund i en oförmåga att acceptera kvinnor på ledande tjänster.  

Ofta uppmärksammas det teologiskt motiverade motståndet. Inte minst i medierna. Men lika viktigt är att se och diskutera den diskriminering som gäller chef­skap i största allmänhet. Där handlar det om att medvetandegöra attityder hos församlingsbor, förtroendevalda och kolleger. Där alla har ett ansvar, men där ytterst chefer och presidier måste ta initiativ till att jobba med den gemensamma värdegrunden. Hur vill vi att den ska se ut i vår församling?

Kyrkans Tidnings enkät visar också att det är orimligt stora skillnader mellan stiften. I vissa fall har det historiska orsaker. Men skillnaderna visar också att det går att påverka. 

Några steg är alldeles självklara. Svenska kyrkan behöver fler kvinnor både som kyrkoherdar och biskopar. Allt annat är en självmotsägelse.

Det finns också en annan aspekt. Både de som lämnar Svenska kyrkan och de som väljer borgerlig vigsel anger ibland som skäl motståndet mot kvinnor som präster. Som om  kyrkan i sin helhet omfattade detta.
Så är det inte. Snarare är det en självklarhet för en överväldigande majoritet i kyrkan att både män och kvinnor kan vara präster. Liksom chefer och biskopar.

Det är ännu ett skäl till att Sven­ska kyrkan på allvar måste jobba vidare med de här frågorna. Så att inte en minoritet i praktiken präglar bilden av kyrkan. Det vore orättvist och tragiskt.

Dag Tuvelius