När jag ibland har upplevt mig vara felaktigt behandlad har det hänt att jag har reagerat nästan impulsivt indignerat och levererat ett verbalt mothugg som jag i nästa sekund insett inte stod i proportion till det som jag upplevde mig ha blivit drabbad av.
Huruvida en snarlik förhastad reaktion ligger bakom Agneta Lejdhamres synpunkter i hennes debattartikel i KT nummer 33/13 kan jag inte veta. Däremot vet jag mig vara enig med alla dem som anser att det finns massor att göra i arbetet med att skapa ett mer tillgängligt och relevant språkbruk i gudstjänsterna.
Ändå skulle det förvåna mig om Lejdhamres erfarenheter är ett representativt vittnesbörd om det allmänna tillståndet i Svenska kyrkans gudstjänstliv. Är det ett närmast nattsvart tillstånd där fraser som ”massiv manlighet” vore en adekvat beskrivning av sakernas förhållanden? Jag tror inte det och jag befarar att en sådan beskrivning skadar, desillusionerar och kanske till och med sårar både enskilda entusiaster och kreativa gudstjänstgemenskaper där ett medvetet samtal om språk, genus, liturgi, kontextualitet och tradition förs mellan anställda, gudstjänstvärdar och ungdomar med flera.
I flera sådana församlingar som jag själv besökt och där olika varianter av könsneutralt språk eller en balans mellan manligt och kvinnligt upprätthålles, har den gudstjänstfirande församlingen i regel varit relativt mycket större än vad jag tycker mig märka på andra håll.
Vår förmedling av gudsbilder och av evangelium ligger ju i så mycket mer än bara symbolerna i liturgin. I en verklighet där en ständigt ökande mångfald, både inomkyrkligt och runt omkring, är en gåva och ett faktum krävs tålamod och lyhördhet i processen med att som Kristi kyrka förvalta mötesplatsen för människorna och deras Befriare, mångfaldens mötesplats. Att genom överdrifter och karikatyrer svartmåla oss själva och den goda process som tack vare många entusiaster faktiskt pågår, är det sista vi behöver göra.
Jonas Fredholm
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR