Privatreligiositet knappast en tillgång för unga

Biskop Fredrik Modéus skriver ett mycket viktigt debattinlägg i Dagens Nyheter den 10/5 om existentiell tondövhet när det gäller svensk folkhälsopolitik. Han pekar på ett antal viktiga frågor för landets ledande politiker att fundera över. Samtidigt tror vi att det inte går att överskatta Svenska kyrkans roll för barns och ungas bearbetning av existentiella frågor och andliga mognad. Mycket talar för att Svenska kyrkan och andra kyrkor har bedrivit ett mycket viktigt folkhälsoarbete.

Vi lever i en tid och i ett samhälle som tycks ha allt svårare att artikulera och hantera existentiella frågor. Samtidigt växer den psykiska ohälsan bland barn och unga succesivt. Det finns anledning att fundera över om det finns ett samband mellan dessa båda oroade skeenden.

Internationell forskning inom såväl samhällsvetenskap och humaniora visar att barns och ungas identitetsskapande och välbefinnande hänger samman med möjligheter till livstolkning och andlig utveckling. I länder som USA, Canada, Storbritannien och Australien växer medvetenhet och kunskapen om betydelsen av religiös förankring och andlig utveckling för barns och ungas mentala hälsa och välbefinnande.

Barn och unga med en förankring i en religion eller livsåskådning som kan ge mening och upplevelsen av att ingå i något större uppvisar bättre hälsa, minskad risk för depression, missbruk och riskbeteende. Deras förmåga att förstå och gå in i dialog med andra unga människor med annan religiös bakgrund stärks också när de själva har en egen livsåskådningsmässig förankring. Detta är inte minst viktigt i ett samhälle där pluralism ökar och motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupp riskerar att förstärkas.

Frågor om det transcendenta, om livsmening och hopp, om utsatthet, lidande och tro har genom historien hanterats av religioner. De stora livsfrågorna bearbetades inte sällan i relation till en gemensam berättelse och i en gemenskap inom den kollektiva ritens ram.

För att kunna hantera existentiella frågor behövs tillgång till möjliga livstolkningar och en tolkningsgemenskap. Privatreligiositet är knappast en tillgång för en ung människa. I relation till en tolkningsgemenskap kan man komma i kontakt med och erövra ett språk för upplevelser och frågor av existentiell natur. Där en sådan språklig tolkningsgemenskap erbjuds kan det bidra till mognad och rusta för att möta de utmaningar barn och unga ställs inför under tonårstiden.

Familjen och de som dagligen möter barn och unga är givetvis mycket viktiga förmedlare av livstolkningar och sammanhang. Sverige är ett av världens mest sekulariserade och individualiserade länder vilket har medfört att de stora gemensamma religiösa berättelserna förlorat i betydelse. Bristen på engagemang i någon form av organiserad religiositet och kollektiva berättelser är något nytt i historien. Motsvarighet har tidigare endast funnits i länder med statlig repression av religiositet med känd värderingsupplösning och vilsenhet. Den långtgående sekulariseringen och individualiseringen i Sverige har medfört att gemensamma livstolkningar och värderingsmönster eroderat.

Inom skolans värld är det också oklart hur man på bästa sätt ska hjälpa barn och unga i deras identitetssökande och med att hantera frågor om mål och mening. Skolans nya läroplan från 2011 innehåller visserligen tydligare mål för religionsämnet vad gäller undervisning om livsåskådningar, livsfrågor och etik utifrån ett elevcentrerat perspektiv. Men det är inte självklart att undervisningen kan eller bör utformas på ett sådant sätt att eleverna ges redskap att hantera sina livsfrågor. Dessutom kan skolans undervisning inte ge eleverna den tolkningsgemenskap som skulle behövas. Barn och ungas riskerar därför att lämnas ensamma med sina existentiella frågor och identitetsskapande.

Det är en öppen fråga var unga som saknar anknytning till religiöst samfund har ett sammanhang där de på ett prövande och öppet sätt får möjlighet att tolka och hantera sina livsfrågor i en tolkningsgemenskap. Det som kan bekymra är att man över tid har sett en minskning av antalet barn och unga i Svenska kyrkans barn- och konfirmandundervisning.

Ur Svenska kyrkan synvinkel återstår en del att göra när det gäller validering av kvalitén på konfirmandundervisning och av olika typer av barnverksamhet. Men det finns troligen tillräckligt med erfarenheter av exempelvis framgångsrikt konfirmandarbete som man kan ta avstamp ifrån och kraftsamla.

I Sverige är kunskapen om betydelsen av religiositet och andlig utveckling bland barn och unga relativt okänd och har inte tillmätts något större intresse eller betydelse. När nu dessutom barnkonventionen föreslås bli lag från 2020 är det mer angeläget än någonsin att vi tar internationell vetenskap och praktisk erfarenhet inom detta område på allvar. Detta är ett ansvar för politiken som biskop Fredik Modéus också understryker i sitt debattinlägg. Flera av barnkonventionens artiklar understryker att barn har rätt till andlig utveckling.

I ett land som Sverige finns det all anledning att fråga sig var kunskapen finns för att tolka vad detta innebär och att säkerställa denna rättighet. Står skolorna rustade för denna uppgift? Hur är det med Svenska kyrkan? Två viktiga institutioner för barn och unga men med olika roller när det gäller barns existentiella frågor och andliga mognad.

Vi står inför en viktig utmaning och ett stort och angeläget arbete. Vi måste ta barn och ungas livsfrågor på allvar, ge dem möjlighet till andlig utveckling och till en förankring i en tro eller livsåskådning som ger en trygg identitet och livsmening. Det är en rättighet som förmodligen blir lagstadgad, vilket förpliktar för politiker. Svenska kyrkan har sitt uppdrag oberoende barnkonventionen, men kan självfallet känna sig stärkt i sitt arbete med barn och unga.

Det är en viktig fråga hur bristen på möjligheter och resurser för livstolkning kan påverka barn och ungas hälsa och upplevelse av trygghet i mötet med de som kan uppfattas som de andra. Barn och unga har rätt till sin framtid och vi har alla ansvar för att ge dem förutsättningarna. För Svenska kyrkans del tror vi att detta är en viktig fråga om prioritering, resurstilldelning och kompetens i tider då ekonomin sviktar på sina håll.

Katarina Westerlund
lektor och docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala universitet

Paul Westerlund
präst, Ersta diakoni