Släpp greppet om kyrkan

Under förra veckan pågick en debatt på sociala medier med anledning av min artikel i tidskriften Axess 1/2015: ”Från fackpamp till andlig ledare”, om vår kyrkas problematiska organisation, exemplifierat med valet av Wanja Lundby Wedin.

Jag har fått många positiva responser, liksom kritik då vissa menar att jag gick till personangrepp på Lundby Wedin, något jag redan i artikeln betonade att det inte handlade om. Jag skrev: ”Wanja Lundby-Wedin verkar vara en sympatisk person, med en imponerande karriär som lett hela vägen till positionen som Sveriges mäktigaste fackliga företrädare.

Min fråga gäller därför inte främst Lundby-Wedin som person, utan det fenomen hennes nya kyrkliga kometkarriär utgör och vad det säger angående Svenska kyrkans schizofrena och motsägelsefulla organisation.”

Detta är också nu mitt ärende. Jag uttryckte mig provokativt då jag vill få igång en nödvändig teologisk diskussion om Svenska kyrkans organisation och för att min och andras kritik inte bara skall tigas ihjäl.

Olyckligtvis innehöll min artikel sakfel och vissa partipolitiska företrädare blev sårade, vilket jag beklagar. Samtidigt skall det sägas att de partipolitiska företrädarna inte verkar förstå hur oerhört provocerande deras partiers närvaro i kyrkan är för många – lekmän, diakoner, präster och biskopar – vilket visar sig i kritiken av partiernas dominans från enskilda, i tidningar och av ledarskribenter. Denna kritik kommer både från passiva och aktiva medlemmar och från personer utanför kyrkan.

Ändå fortsätter de partipolitiska företrädarna att betona hur ändamålsenlig vår nuvarande organisation är, men sällan, eller snarare aldrig, motiverar de partiernas närvaro i kyrkan teologiskt. Och så kan vi inte ha det. Svenska kyrkan är en kyrka, inte ett politiskt parti eller intresseförening, hennes existens liksom hennes organisation måste formuleras teologiskt. Annars är hon oavkortat i strid med sig själv, och det är i sig en anledning till att många överger henne.

För var och en som är intresserad av Svenska kyrkans framtid så är det mycket oroande att avståndet mellan beslutsfattare och oss andra blir allt större. Med avstånd menar jag det mentala avståndet, vilket bidrar till att människor väljer olika överlevnadsstrategier: Man inväntar sin pension, man bygger sin egen kyrkliga bubbla, man resignerar, man konverterar.

Liksom många menar jag att denna fråga är en fråga om överlevnad för vår kyrka. Vi kan ta den teologiska diskussionen och analysen nu, eller så kan vi vänta till dess att medlemstalen är nere på 40-30 procent. Inom tio år är siffran under 50 procent! Kommer de politiska partierna vara lika intresserade att behålla sitt inflytande även då?
Den nuvarande organisationen har inte varit särskilt bra på att möta denna utveckling, som självklart också har andra orsaker. Och det är nu, när vi är mitt i en mandatperiod denna diskussion skall föras.

Frågan gäller inte: Demokrati eller inte demokrati i kyrkan. I alla kyrkor pågår diskussioner om hur kyrkans gemenskap skall kunna inkorporera demokratiska principer i sin organisatoriska gestaltning. Frågan handlar om hur kyrkan kan hitta en demokratisk organisation som är anpassad för kyrkan och som är teologiskt och ecklesiologiskt motiverad. Men att konstatera det rimliga i demokratisk organisation, är inte detsamma som att den nuvarande organisationen är den enda möjliga.

I min pastorala verksamhet möter jag ofta frågan, inte sällan från personer som är perifera till kyrkan eller inte tillhöriga: Vad har de politiska partierna i kyrkan att göra? Och mitt ärliga svar är: Jag vet inte, för mig är det obegripligt.

Nu, ett förslag till alla er som förespråkar det partipolitiska systemet: Hjälp mig och alla andra som inte förstår, ge oss de teologiska, ecklesiologiska och kristologiska argumenten för de politiska partiernas närvaro och maktställning i kyrkan. Kanske med rubriken: ”Därför vill Jesus att de politiska partierna skall bestämma i kyrkan!”, eller något liknande.

För mig och för många är frågan tydlig: Svenska kyrkans nuvarande partibaserade och elitistiskt odemokratiska organisation har sedan länge spelat ut sin roll. Det är dags att de politiska partierna lämnar kyrkan i frihet och Svenska kyrkan antar en demokratisk organisation utformad för kyrkan och inte för de politiska partiernas syften. Sedan är det både önskvärt och roligt om alla engagerade partipolitiker vill fortsätta som förtroendevalda i kyrkan på dopets och inte partiets grund.

Erik Eckerdal
doktorand i ekumenik
vid Uppsala universitet