Släpp teologerna loss – låt samtalen leva!

Sedan början av förra året har jag ställt frågor om våra blivande prästers utbildning och om undervisning och lärande (från Kyrkans Tidning nummer 1/2017 och framåt). Jag har gjort det som kyrkvärd och förtroendevald, i Huddinge församling sedan 2000 men nu i Ålidhems församling, och med bakgrund i arbete som ekonom och centralbyråkrat, följt av studier i teologi.

Ingen med ansvar har svarat. Här är därför några reflektioner om den kyrkliga tystnadens anatomi och om villkoren för levande samtal om teologi i det offentliga. Samtal som också behövs för att stödja församlingarna.

Jag har gått igenom debattsidorna i KT från början av förra året och fram till och med maj i år. Väldigt få ansvariga har deltagit. Som ansvariga definierar jag då medlemmar i kyrkostyrelse, biskopar och anställda på kyrkokansliet.

Eftersom jag begränsat genomgången till centrala teologiska frågor är kyrkostyrelsens frånvaro förklarlig. Men hur är det med närvaron av biskopar och kyrkokansli?

Av biskoparna har biskop Sören Dalevi bidragit med sju artiklar, särskilt om undervisning och lärande, men även om kyrkosyn. Lärandet ses som strategiskt men inget sägs om innehållet och hur det ska gestaltas. Eller om gudstjänsten som en form för lärande.

Därutöver har biskoparna Åke Bonnier och Erik Aurelius, den senare som emeritus, i var sin artikel nyligen kommenterat inlägg kring kyrkans syn på uppståndelse och mirakler.

Detta är bidragen till samtal från våra fjorton biskopar. I centrala teologiska frågor. På KT Debatt som visserligen bara är en av många plattformar för en biskop. Men ändå en.

Ärkebiskop Antje Jackelén har utanför debattsidan skrivit tre artiklar under reformationsåret och bland annat aviserat ett systematiskt program om just utbildning och lärande. Jag ser fram mot att hon och kyrkostyrelsen återkommer med programmets innehåll. Behovet är ju sedan länge genomtröskat.

Från kyrkokansliet finns inga bidrag alls. Byråkratiskt kan detta förklaras av att kansliet ses och/eller uppfattar sig själva som ett stabsorgan för kyrkostyrelse och biskopsmöte. Då talar de offentligt enbart på uppdrag (jfr Regeringskansliets relation till regeringen).

Om kyrkostyrelse och biskopsmöte ska godkänna varje meningsyttring från kansliet blir det tungfotat. Särskilt med en kyrkostyrelse dominerad av sekulära politiska partier som skulle tvingas arbeta teologiskt. Tystnaden är då ett alternativ.

En andra förklaring till tystnaden är att frågor om prästutbildning och lärande är så känsliga att de inte lämpar sig för debatt inför läsarna av KT, i huvudsak förtroendevalda och anställda. Rekryterings- och kompetensvillkor är svåra att samtala om offentligt.

En sista förklaring är att de teologiska olikheterna i vår kyrka är så stora att klara svar från ansvariga inte är möjliga. Men då vore det bra att utgå från denna mångfald och börja bearbeta den systematiskt. Kyrkokansliets teologer får gärna lägga ut kartor över det svenska teologiska landskapet som stöd för samtalen.

Detta är kanske naivt men en stark kyrka vågar: ”Och hans (hens) hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.” (Hebr. 3:6)

Om det är tyst i kyrkan begränsas de teologiska samtalen till de sekulära universitetens seminarierum och till mer tekniska tidskrifter som Svensk Teologisk Kvartalsskrift. Och visst är samtalen där nödvändiga.

Men diskussioner i akademiska fora utanför våra egna sammanhang måste förenas med ett levande samtal inom kyrkan. Vi betonar ju också ofta allas rätt att vara teologer, ett tema för samtliga teologifestivaler.

Men allas deltagande kan inte ersätta en inomkyrklig, fackteologisk diskussion. Däremot kan alla vi i det allmänna prästadömet ställa frågor till kyrkans teologer. I väntan på deras bidrag får vi treva oss fram på egen hand. Jag har försökt med teman för en möjlig katekes (Kyrkans Tidning nummer 1/2018) och med tankar kring hinder för Gudstro och lärande (Kyrkans Tidning nummer 15/2018).

Men de temana och tankarna behöver förstås utvecklas, modifieras eller förkastas av de med djupare teologiska kunskaper än magisterstudentens. Kunskap har av någon liknats vid en sfär; ju större den är desto större yta vänder den mot det okända. Och större kunskap ger (i bästa fall) en större ödmjukhet inför tillvarons olika frågor.

Men jag förväntar mig ändå att de med större kunskaper, antingen de är biskopar eller finns i Kyrkans Hus, i framtiden inte ska vara så ödmjuka att de inte svarar på frågor. Släpp därför loss teologerna för levande samtal! För dialog med offentlighet och svensk individualism. För församlingarna. För gemenskap. För försoning och befrielse.

Anders Kristoffersson