Jämförelsen far genom mitt huvud. Det är lördagskvällen och jag står i en lång ringlande kö i backen upp till Annedalskyrkan. Det är kompakt höstmörker, kyrkans väldiga silhuett tonar upp framför oss och det småregnar.

Kyrkporten där framme är stängd. Fullsatt.
”Brandmyndigheterna tillåter inte att fler släpps in”, förklarar en av prästerna som hastigt tittar ut. Småpratande och med lite kurande axlar står folk tålmodigt i regnet och väntar. Bakom mig fylls kön snabbt på.  Efter mig kommer en mamma med två små barn. De har gått i över 40 minuter för att komma till kyrkan den här lördagskvällen.
Så småningom ska trettio personer till släppas in. Det är den generösaste räkning jag skådat. Men det är vi tacksamma för.
Över tusen personer trängs där inne. Folk får gå åt sidan för att prästernas procession ska komma fram. Så följer en mässa som väver samman texter och musik förknippade med den  bortgångne artisten Johnny Cash. KG Hammar predikar.
Mot slutet ger gudstjänstdeltagarna stående ovationer.

På söndagen är det gudstjänst inne på Bokmässan. Lika fullt och lika mycket förväntan i luften. När poeten Bob Hansson tolkar livet genom att filosofera över sina tår är det fullkomligt knäpptyst.
Det visar en sak med önskvärd tydlighet. Myten om tomma kyrkor är just en myt. Ytterst handlar det om tilltal.

Dag Tuvelius