Stora enheter bäst för att styra och leda kyrkan

Ordningen med de stora enheterna i Svenska kyrkan är starkt ifrågasatt. Ordningen är utmärkt. Församlingar leds av en präst. Om flera församlingar samverkar är fortfarande chefen präst. Detta tydliggör den pastorala ledningen och kopplar ihop församlingarna med biskopen och säkerställer den gemensamma ansvarslinjen.

Men gamla samfälligheter har svårt att släppa gamla identiteter, förhållningssätt och kulturer. Att ge kompetenta kyrkoherdar i stora enheter frirum för sitt ledarskap har i flera fall omöjliggjorts. Det är problemet, inte nyordningen i sig. Även våra största församlingar, som Täby, som inte varit samfälligheter, dras med liknande problem.

För att kunna utföra församlingens grundläggande uppgift måste vi samla våra resurser, både ekonomiskt och vad gäller medarbetare, både anställda och ideella. Att vara arbetsgivare är en allt svårare uppgift. Plus allting annat som vi förväntas hålla ordning på från GDPR till Kulturmiljölagen. Det kräver administration, men inte byråkrati. Vi måste hindra byråkratisering. Som i alla sammanhang dödar själva uppgiften, huvudsak blir bisak. Administration däremot (som betyder ”till tjänsten”) stöder den grundläggande uppgiften. Det är en oerhörd skillnad.

Motståndet mot de stora enheterna kommer från tre håll. Biskoparna ser sitt inflytande, för att inte säga sin makt, beskuren. Biskoparna är inte längre i arbetsrättslig mening chefer för sina kyrkoherdar, utan ledare i stiften med andra uppgifter än chefsuppgifter. Biskoparna väljer inte sällan den massmediala arenan i ställt för att arbeta med det de borde, att vara teologiska riktningsgivare, kyrkoherdarnas samtalspartners och samlingspunkt för kyrkans enhet. Den som strävar efter makt som biskop misslyckas. Den biskop som säkerställer sitt inflytande i ögonhöjd med sina kyrkoherdar kommer att få betydelse.

En annan typ av motstånd kommer från de gamla samfällighetsstrukturerna. Flera exempel visar att de nya pastoratskyrkoråden inte kan balanserar sin uppgift med en stark kyrkoherde och församlingsråden. Här måste helt enkelt en ny kultur formuleras och delas. Många av våra förtroendevalda har lärt sig det som brukar kallas New Public Management – NPM – genom uppdrag i kommunal- och landstingspolitiken. De vill ha statistik på allt. I stället för att själva delta i församlingslivet.

Det finns en infryst ideologi som visar sig genom att nomineringsgrupperna lever vidare ända in i kyrkorådens minsta skrymsle. Nomineringsgrupperna ska genomföra kyrkoval och förse kyrkofullmäktige med ledamöter, inte leva
vidare i kyrkoråden som har ett gemensamt ansvar för sina beslut.

Ett tredje motstånd kommer från nostalgiker som odlar drömmen om den ensamme kyrkoherden i sin prästgård på landet som känner varje församlingsbo till namnet. Det gick nog förr, men är inte en modell för framtiden. Däremot möjliggör stora enheter en försonad mångfald då enskilda lokala kyrkor kan profilera sig i hägnet av välfungerande större enheter.

Vad krävs då?

Vi behöver biskopar som förstår sin uppgift och som inte blir skraja av starka kyrkoherdar utan som vågar inleda och fortsätta teologiska samtal i ögonhöjd med kyrkoherdar och kyrkoråd. Vi behöver biskopar som slutar föreslå nya internkyrkliga utredningar om strukturfrågor för att återfå det de uppfattar som förlorad makt.

Vi behöver skickliga kyrkoherdar med ”exekutiv excellens”, alltså förmågan att leda både sig själva – eftersom en kyrkoherde fullföljer sitt uppdrag under eget ansvar och i arbetsrättslig mening inte har någon chef–, som kan leda enskilda medarbetare, och som, slutligen, kan leda församlingarna i önskvärd riktning. En kyrkoherde är inte en kyrklig superbyråkrat, utan har ett teologiskt uppdrag. Kyrkoherden ska oavbrutet peka på församlingens beroende av Herren Jesus Kristus.

Det handlar om att vara en levande, personifierad, församlingsinstruktion som ständigt påminner om den grundläggande uppgiften och riktningen i arbetet. En kyrkoherde vårdar en kultur, ett språk, en gemensam erövrad teologisk grundhållning. När man försöker kringskära teologisk medvetna kyrkoherdar som kan konsten att leda, utan i stället vill behålla gamla strukturer, fortsätter maktkamperna som inte befrämjar genomförandet av den grundläggande uppgiften.

Vi behöver kyrkoråd som inte speglar den sekulära statens maktstrukturer och politiska partier. Kyrkoråd som tar uppgiften att ha omsorg om församlingslivet på största allvar. Därtill behövs kyrkorådsordföranden som är kompetenta samtalspartner till kyrkoherden, ge stöd, uppmuntra och som kan gripa in om kyrkoherden inte fungerar.

Vi behöver kort sagt uppgiftorienterad styrning och ledning.