Det finns en massa val som vi alla förväntas göra. Möjligen med vånda, men ändå med en slags självklarhet. Då tänker jag inte på val av elleverantör, telefonbolag eller pensionsbolag. Utan på mer avgörande livsval som yrke, var vi ska bo och hur vi ska leva.
Särbo, sambo, gift eller i ett eget hushåll. Några av oss stannar kvar där vi växte upp, andra bryter upp och väljer något radikalt annorlunda. Ingen höjer ögonbrynen för vare sig det ena eller andra.
Men när det gäller valet av religion är det skillnad. De flesta av oss stannar kvar i samma tradition och tro som vi föddes in i. Några är aktivt engagerade, andra mer passiva. En del blir öppet kritiska och avståndstagande. Men ytterst få väljer något radikalt annorlunda. Att bryta upp och byta.
I Kyrkans Tidning berättar vi den här veckan om Hans Hassan Vikström och Mohammad Eneborg Muslim som valt att ta steget över till islam. De är inte ensamma. Allt fler unga svenskar från olika bakgrund tycker att islam är svaret på deras längtan och funderingar.
Andra går i motsatt riktning. För några veckor sedan berättade vi om Jonas från Afghanistan. Han kom till Sverige, blev nyfiken på kristen tro och lät döpa sig.
Båda valen kan uppfattas som provocerande. Men i grunden handlar det om något positiv. Nämligen att det jag tror på, min religion, blir ett alltmer aktivt val. Inte bara något som jag växer in i därför att traditionen och tron är något som jag ärvde.
I vårt samhälle är det självklart att jag själv och ingen annan människa avgör vad jag ska tro på. Det är själva poängen med religionsfrihet. Men vi är fortfarande ovana vid att någon verkligen bryter upp.
Ändå har det skett förut. På 1800-talet valde tusentals svenskar att lämna allt för Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. I dagligt tal mer kända som mormonerna. Mormonerna skulle i dag vara Sveriges näst största religion om inte de allra flesta utvandrat till Utah i USA. På 1950-talet och framåt gick en annan och mindre våg när unga intellektuella valde att lämna Svenska kyrkan för att bli katoliker.
För Svenska kyrkan är det här inget hot. Inte för någon annan kyrka heller. Den som är trygg har ingen anledning att känna sig hotad för att någon väljer en annan livsväg. Möjligen är det en tankeställare och en utmaning. Men inte ett hot.
Det vi ser nu är snarare ett tecken på att religion och tro betyder alltmer för allt fler. Precis som när de klassiska frikyrkorna växte fram på sin tid. Skillnaden är bara att alternativen är fler i dag och trösklarna lägre. Vilket i sig är något gott. Den andre är inte så annorlunda, avståndet inte så dramatiskt stort.
Oavsett om det handlar om att bli kristen, muslim, agnostiker eller ateist.
De syns i Svenska kyrkan också, unga som gör ett eget val. Men utan att det ger några rubriker. Därför att de flesta redan är tillhöriga. Utmaningen för kyrkan är att erbjuda ett sammanhang där de känner att de hör hemma.
Dag Tuvelius
Men när det gäller valet av religion är det skillnad. De flesta av oss stannar kvar i samma tradition och tro som vi föddes in i. Några är aktivt engagerade, andra mer passiva. En del blir öppet kritiska och avståndstagande. Men ytterst få väljer något radikalt annorlunda. Att bryta upp och byta.
I Kyrkans Tidning berättar vi den här veckan om Hans Hassan Vikström och Mohammad Eneborg Muslim som valt att ta steget över till islam. De är inte ensamma. Allt fler unga svenskar från olika bakgrund tycker att islam är svaret på deras längtan och funderingar.
Andra går i motsatt riktning. För några veckor sedan berättade vi om Jonas från Afghanistan. Han kom till Sverige, blev nyfiken på kristen tro och lät döpa sig.
Båda valen kan uppfattas som provocerande. Men i grunden handlar det om något positiv. Nämligen att det jag tror på, min religion, blir ett alltmer aktivt val. Inte bara något som jag växer in i därför att traditionen och tron är något som jag ärvde.
I vårt samhälle är det självklart att jag själv och ingen annan människa avgör vad jag ska tro på. Det är själva poängen med religionsfrihet. Men vi är fortfarande ovana vid att någon verkligen bryter upp.
Ändå har det skett förut. På 1800-talet valde tusentals svenskar att lämna allt för Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. I dagligt tal mer kända som mormonerna. Mormonerna skulle i dag vara Sveriges näst största religion om inte de allra flesta utvandrat till Utah i USA. På 1950-talet och framåt gick en annan och mindre våg när unga intellektuella valde att lämna Svenska kyrkan för att bli katoliker.
För Svenska kyrkan är det här inget hot. Inte för någon annan kyrka heller. Den som är trygg har ingen anledning att känna sig hotad för att någon väljer en annan livsväg. Möjligen är det en tankeställare och en utmaning. Men inte ett hot.
Det vi ser nu är snarare ett tecken på att religion och tro betyder alltmer för allt fler. Precis som när de klassiska frikyrkorna växte fram på sin tid. Skillnaden är bara att alternativen är fler i dag och trösklarna lägre. Vilket i sig är något gott. Den andre är inte så annorlunda, avståndet inte så dramatiskt stort.
Oavsett om det handlar om att bli kristen, muslim, agnostiker eller ateist.
De syns i Svenska kyrkan också, unga som gör ett eget val. Men utan att det ger några rubriker. Därför att de flesta redan är tillhöriga. Utmaningen för kyrkan är att erbjuda ett sammanhang där de känner att de hör hemma.
Dag Tuvelius
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR