Gudstjänstliv

Teologiskt arbete behövs för vision om gudstjänstliv

Det återstår att se om kyrkomötet i sin behandling av motionen kring ”haverikommission” väljer att skicka en positiv signal till förnyat arbete. Om inte, finns möjligheten för biskopsmötet att visa ledarskap i sökandet efter gemensamma arbetsformer för det liturgiska arbetet. Det anser Jonas Lundblad, forskare i musikvetenskap vid Uppsala universitet.

Det finns goda anledningar att känna stolthet och glädje över Svenska kyrkans gudstjänstliv. I samband med diskussioner om problem brukar ofta statistiska jämförelser anföras som stöd för dess fortsatta betydelse i det svenska samhället. Det totala antalet deltagare över landet på ett år kan visas vara högt i förhållande till idrotts- och kulturevenemang som ändå ges medial bevakning i mycket större utsträckning.

Svenska kyrkan har på grund av en rad särdrag i den svenska reformationstiden också en i vissa stycken helt unik liturgisk tradition. Detta arv spelade en betydande roll när Svenska kyrkan under 1900-talets början intog en ledande internationell roll som brobyggarkyrka mellan olika kristna traditioner.

Även i dag vänder sig unga teologer i Europa med intresse mot Svenska kyrkans liturgiska historia som en förebild i strävanden att bygga en nutida ekumenisk liturgi, i brytpunkten mellan luthersk och katolsk tradition.

Samtidigt har Jonas Eek i Kyrkans Tidning pekat på behovet av en haverikommission för Svenska kyrkans gudstjänstliv, ett förslag som också tagits upp i en motion till årets kyrkomöte. Det tyder på god insikt och en positiv ambition till kraftsamling i en tid med en övergripande negativ utveckling.

Gudstjänstlivet är inte bara det mest konkreta uttrycket för kyrkans gemensamma möte med Gud, det formar också mänsklig gemenskap och är ett tydligt tecken för kyrkans natur, i ett samhälle som annars ofta har svårt att iaktta Guds närvaro.

En kyrka med minskande förmåga att inspirera till gudstjänstdeltagande kommer inte att undkomma tveksamhet kring sin grundläggande legitimitet, också när den önskar utgöra ett profetiskt tecken i vidare samhällsfrågor.

Samtidigt skulle begreppet ”haverikommission” kunna väcka förhoppningar om en quick fix, eller kanske antyda en jakt på enkla recept för bättre statistik. Förmodligen är det viktigaste att peka ut en viljeriktning mot fördjupning och förnyelse som kräver uthållighet under en längre tid.

I andra svenska samfund med en åtminstone jämförbar liturgisk tradition blir det ofta tydligt vilken mer naturlig roll gudstjänstlivet spelar, både som samling kring heliga nådegåvor och som social miljö.

Delvis beror detta på fördelar i att vara invandrarkyrkor med en mer otvungen andlighet. Samtidigt finns det anledningar att vara självkritisk till sammanhang där liturgiskt arbete kan trivialiseras inom Svenska kyrkan eller där en inspirerande vision för gudstjänstlivet tycks fjärran.

Under senare år har arbetet med handboksrevisionen dock haft den goda egenskapen att visa på vilket starkt engagemang som liturgiska frågor väcker också i dag. Ingen medierådgivare på marknaden kunde ha skapat bättre förutsättningar för medialt utrymme att tala om liturgin som naturlig mötesplats för nutidsmänniskans ofta starkt påtagliga andliga längtan. Dessa möjligheter togs dock tyvärr knappast tillvara med påtaglig entusiasm.

Frågan är nu hur den slående viljan att tala om, och arbeta med, gudstjänst bäst kan kanaliseras till framtida positiv utveckling. Det är i sammanhanget värt att minnas att Svenska kyrkan i nästan tre decennier har saknat former och regelbundna mötesplatser för konsekvent liturgiskt arbete.

Efter initiativ från biskopsmötet skapades på 1950-talets slut en liturgisk nämnd med uppgift att följa gudstjänstlivet. Den utvecklades sedan mot kommittén för 1986 års liturgiska böcker, men avvecklades trots andra förhoppningar när de antagits.

Situationen i Svenska kyrkan är i dag slående fattig i jämförelse med andra samfund i Sverige och andra nordiska folkkyrkor, som kan ha både stående arbetsformer och regelbundna mötesplatser för liturgiska frågor. Ett nyligen inrättat musikråd ger den nationella nivån tillgång till musikalisk kompetens och väcker hopp om en högre kreativitet i framtiden.

Men Svenska kyrkan kommer även att behöva arbeta teologiskt för att skapa en fördjupad vision om sitt gudstjänstliv. Som de senaste åren har visat finns det en förväntan, också i media, att kyrkan ska kunna formulera ett levande språk för helighet – och för dess inkarnation i gudstjänstens form, dikt och ton.

När det nu kanske lite för ofta talas om handsbokstrohet som en sorts disciplinär fråga kunde det inte minst vara läge att i stället arbeta med den mer grundläggande frågan vad det är att få fira gudstjänst i en större rymd, en liturgisk tradition med inneboende erfarenheter av gudsnärvaro långt bortom personliga preferenser eller lokala begränsningar.

Att samla kompetens med öppet sinne skulle också kunna ge möjligheter att lära av de lokala sammanhang som med tydlig framgång förenat kontinuitet och kvalitet till lyckade resultat. Bland de församlingar som i dag samlar flest gudstjänstdeltagare i Svenska kyrkan fanns en generell och tydlig skepsis mot inriktningen för handboksrevisionen, här finns goda erfarenheter att samla upp för kommande gemensamt arbete.

Det återstår att se om kyrkomötet i sin behandling av motionen kring ”haverikommission” väljer att skicka en positiv signal till förnyat arbete, i någon form. Skulle så inte vara fallet finns ju alltid möjligheten för biskopsmötet att – liksom en gång på 1950-talet – visa ledarskap i sökandet efter gemensamma arbetsformer för det liturgiska arbetet.

Mer inom samma ämne
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv
Gudstjänstliv