Eftertanke

Tolkningen pågår ständigt inom oss

Bara de som har ett ljus inom sig, syns i den mörknande tillvaron. Det ljuset är kärleken till Gud, skriver Gunilla Renöfält i en replik till Thomas Holmström.

Bäste kollega! Det är varken lockande eller särskilt lyckat att tala i egen sak, men när jag nu erbjudits möjligheten av Kyrkans Tidning att respondera på din insändare vill jag ändå göra ett försök!

Alla vi som predikar erfar säkert någon gång att en åhörare tillskriver oss något vi själva vet att vi inte har sagt, men vederbörande har liksom hört det ändå. Tolkningen pågår ständigt inom oss. Att vi tolkar texter olika är vi säkert båda överens om.

Du skriver att varje förkunnare måste göra sin exegetiska och dogmatiska läxa. Jag är enig med dig men skulle vilja tillägga en annan läxa: den att undersöka och sätta ord på vad som är människans stora ångest i vår tid och låta evangeliets ljus lysa och vägleda. Och på det begränsade utrymme den korta Eftertanke ger, valde jag att fokusera på den läxan.

Jag möter och hör och läser om människor, främst unga, som håller på att duka under av sina egna och andras domar. Den mest brännande frågan för många människor idag i Sverige, är inte hur de ska finna en nådig Gud, eller om de kommer till himmelen eller helvetet när de dör. Frågan bultar istället hur de ska kunna stå ut med sig själva, hur de ska kunna tro att det finns kärlek och tillhörighet också för dem, trots all otillräcklighet.

Du kanske tycker att det här låter som något för en kärleksspalt i en veckotidning, men jag menar att detta är ett rop efter Gud, mening, livsglädje. Men ingenstans i min text skriver jag, eller ens antyder, att ”man duger som man är”. Jag skriver att de oförståndiga flickorna borde ha stannat, och litat till att deras kärlek till brudgummen hade räckt. Jag avslutar med en metafor, att bara de kyrkor/människor som har ett ljus inom sig, syns i den mörknande tillvaron. Det ljuset är kärleken till Gud. Det är den som spelar någon roll.

Jo, Thomas Holmström, det är fler som har reagerat på min text. En annan kollega har mailat mig och skrivit: ”Tack för en mycket berörande Eftertanke. Det var goda exempel på både pastoral omsorg och utmaning.” Så kan uppenbarligen också en tolkning se ut! God helg!

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Gustav Natt och Dag

    Inte blir man klokare av detta. Skulle det alltså vara vår kärlek till Gud som frälser oss? Det är ju omvänt, dvs Guds kärlek till oss som vi kan bejaka (olja) eller förkasta (ingen olja)

  • Bertil Murray

    Gunilla, du skriver: Men ingenstans i min text skriver jag, eller ens antyder, att ”man duger som man är”.

    Jag blir överraskad. Är det inte bl.a. just det du skriver eller antyder? Du skriver:
    När vi luras och lurar oss själva att tro att det inte räcker, det vi är och har, att vi är där. Vi tror att vi måste bli som någon annan, eller ha något som andra har, göra något som andra gör, annars duger vi inte.

    Vad menar du om det inte är just att vi duger som vi är?

Mer inom samma ämne
Eftertanke