Utan gudstjänst och gudstjänstgemenskap ingen församling

Svaret är att församlingen då inte längre är en församling. I inledningstexten till kyrkoordningens åttonde avdelning, som bl.a. behandlar den kyrkliga indelningen, står nämligen: ”Utan gudstjänsterna och gudstjänstgemenskapen finns ingen församling.” I kyrkoordningens inledningar ”anges i en koncentrerad form bakgrunden och sammanhanget för de bestämmelser som finns i de följande paragraferna” sägs det i den övergripande inledningen till kyrkoordningen som helhet. Bestämningen av församlingen som gudstjänstgemenskap passar bättre i en inledning än i de paragrafer som innehåller konkreta regler.

I sin kolumn gör Elisabet Sandberg en poäng av att ordet kriterier inte finns med när det i kyrkoordningen anges vad som gäller för en församling i ett pastorat. När hela det aktuella kapitlet i kyrkoordningen skrevs om var det inte avgörande att titta på vilka ord som användes tidigare. Det grundläggande måste vara att det i sak fortfarande finns angivet vilka kriterier eller kännetecken som en församling ska ha. Det gör det också.

När Elisabet Sandberg skriver om vad som hittills har gällt i fråga om församlingens gudstjänstfirande är det långt ifrån en fullständig beskrivning. I kolumnen står att det nu anges i kyrkoordningen att det krävs att man firar en huvudgudstjänst varje söndag för att få vara en församling. Så är det inte. Det sägs att man ska fira en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag ”eller åtminstone en gudstjänst varje vecka”. Det sistnämnda har helt kommit bort i Elisabet Sandbergs kolumn. Vidare anges att domkapitlet i församlingsinstruktionen kan medge undantag från huvudregeln om minst en gudstjänst varje vecka. Härtill sägs att en församling som inte uppfyller kriterierna i kyrkoordningen får finnas kvar – ”undantas från en indelningsändring” – om det finns särskilda skäl. Bestämmelserna om söndaglig gudstjänst i varje församling är långt ifrån så absoluta som de framträder i kolumnen.

Även beskrivningen av vad som ska gälla i framtiden har brister. Det som sägs konkret i kolumnen är att församlingar i ett pastorat kan fira enbart ”de gudstjänster som man själva, och ekonomin, har bestämt”. I kommande kyrkoordning sägs däremot att man i församlingen ska fira gudstjänst ”i enlighet med vad som framgår av församlingsinstruktionen”. Vidare sägs att för församlingar i ett pastorat ska ”domkapitlet i församlingsinstruktionen besluta vad som ska gälla beträffande huvudgudstjänster i församlingarna” och att domkapitlet får besluta om ”det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som ska firas i varje församling under ett kyrkoår”. Skillnaden mellan det som hittills har gällt och det som ska gälla i framtiden är inte alls så dramatisk som Elisabet Sandberg framställer den.

Det sker en viss förskjutning av beslutskompetensen. Eftersom det ser så olika ut och förutsättningarna skiljer sig mellan olika delar av landet har en del som tidigare reglerades i kyrkoordningen förts över till stiftet. I detta fall till domkapitlet. Det är kanske inte någon orimlig förändring i en kyrka med episkopal struktur. Vad som ska anges i en konkret församlingsinstruktion måste växa fram i dialog mellan församling och stift. Då måste naturligtvis det som sägs i inledningstexten om att det inte finns församlingar utan gudstjänst och gudstjänstgemenskap få spela en stor roll.

Det finns sedan tidigare och även i framtiden ytterligare kriterier som grund för församlingsindelningen. Oförändrat står kvar att det i varje församlingen ska finnas ett invigt kyrkorum. Som en bakgrund till den bestämmelsen kan också citeras vad som står i ett par av kyrkoordningens inledningstexter. I inledningen till kapitlet om invigningshandlingar sägs att ”kyrkorummet avskiljs som en särskild plats för tillbedjan och lovsång, en helig plats, ett fredat rum och ett himmelrikets tecken”. I kyrkoordningens avdelning om kyrkobyggnader pekas på att ”kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv”. Det är naturligtvis detta som är skälet för att den enda lokal som sägs att den obligatoriskt ska finnas är ett invigt kyrkorum. Det är alltså en bestämmelse som, om än på ett annat sätt, framhåller gudstjänstlivets avgörande betydelse för varje församling.

Det är av betydelse att det finns bestämmelser i kyrkoordningen av det slag som jag redovisat. Samtidigt kan jag inte så sällan tycka att det finns en övertro på vart man kan nå med bestämmelser. Man behöver naturligtvis hitta bättre vägar för att samla människor till ”tillbedjan och lovsång” än genom tvingande bestämmelser i kyrkoordningen. Att göra detta tänker jag mig hör till framtidens stora utmaningar.

Gunnar Edqvist
sekreterare i strukturutredningen