Eftertanke

Vad är det egentligen jag läser?

Det som får mig att reagera är det lättvindiga sätt på vilket söndagens evangelietext avfärdas. Och inte bara den utan hela den del av den kristna bekännelsen som handlar om Guds dom, skriver debattören om Gunilla Renöfälts Eftertanke.

Jag sitter och bläddrar i förra veckans Kyrkans Tidning. Mina ögon fastnar på uppslaget med tankar inför kommande helg. Och så börjar jag undra om jag är den ende som reagerar på den text som Gunilla Renöfält formulerar. Vad är det egentligen jag läser?

Det jag vill kommentera är inte bedömningen av Jordan B Peterson eller beskrivningen av olika generationers förhållningssätt till livet. Nej, det som får mig att reagera är det lättvindiga sätt på vilket söndagens evangelietext avfärdas. Och inte bara den utan hela den del av den kristna bekännelsen som handlar om Guds dom. Kan man verkligen göra så i vår kyrka?

Jag kan i och för sig hålla med om att frågan om yttersta tiden och domens dag inte är det lättaste avsnittet av trosläran och att de olika texter som här hänvisas till inte omedelbart ger en klar bild om vad som väntar. Men att bara dra slutsatsen att ”Vi blir helt enkelt inte kloka på hur domen sker utifrån de bibliska texterna” kan jag inte uppfatta som annat än att smita från den uppgift som en förkunnare har.

Inför varje predikan finns det en läxa att göra både i exegetiken och dogmatiken innan man ställer sig på predikstolen eller skriver i Kyrkans Tidning. Folk söker sig faktiskt till våra kyrkor för att få hjälp med att förstå. Och visst är det väl så att den yttersta domen är viktig del i vår kyrkas tro? Vi bekänner oss tillsammans till den i varje gudstjänst i vår trosbekännelse. Då är det väl mer än lämpligt att den får ha sin plats också i förkunnelsen?

När sedan betraktelsen landar i slutsatsen att vi duger som vi är, ingen annan ska sätta sig till doms över oss, i själva verket spelade det inte någon roll ifall flickorna i texten hade olja med sig eller inte, så stiger min förvåning ytterligare. Ja, det är visserligen ett litet försök att ändå hämta fram något ur texten.

Men vad jag kan se finns där inget som helst stöd för den presenterade tanken i den liknelse som skulle utläggas. Den motsägs i stället genom att flickorna faktiskt blir kvar utanför när festen börjar. Kan man uppfatta detta på annat sätt än att det är något som de gör fel? När jag läser Gunilla Renöfälts konklusion går mina tankar till prästen som jag en gång hörde inleda sin predikan med orden ”med anledning av dagens text ska jag tala om något helt annat”.

Och inte bara det. Slutsatsen som dras är i mina ögon en försåtlig förvridning av det evangelium som vi fått oss anförtrott. Budskapet att ”du duger som du är” är något helt annat än att du får kalla dig kristen utan att du gjort dig förtjänt av det. Om jag duger som jag är, vad ska jag då med en frälsare till? Men om jag av mig själv inte kan leva upp till Guds måttstock, då är det en frälsare jag söker och finner i Jesus Kristus. Detta och inget annat är evangelium, vår kyrkas skatt.

Vad som gör mig än mer bekymrad är att denna betraktelse är skriven av en person som är satt att utbilda nästa generation av präster i konsten att predika. Är det detta förhållningssätt till bibeltexter och kyrkans bekännelse som lärs ut till våra blivande präster så är det dags att slå larm. Inte minst våra biskopar, som är satta att vaka över kyrkans lära, har skäl att reagera. Eller finns det inte anledning att göra det?

I varje fall står det i min bibel att vi som tar oss an uppdraget att undervisa i församlingen ska få en strängare dom. Den domen lär vi få svårare att försöka förklara bort.

Mer inom samma ämne
Eftertanke