Var har missionens kyrkliga profil tagit vägen?

Svenska kyrkan och den lutherska kyrkan i Tanzania, ELCT, söker nu förnya de gamla relationerna. År 2016 kom 14 av ELCT:s 24 biskopar till Stiftsgården i Rättvik för några dagars möte med våra stiftschefer. Nästa år blir det svarsöverläggningar i Tanzania med hela det svenska episkopatet. Många äldre i vår kyrka känner till, att den oskattbara gemenskapen med det nordvästra stiftet av ELCT i Bukoba varat längst och varit mest djupgående.

Vi som skriver, är tre missionärer, vars liv påverkats på ett livsavgörande sätt under många värdefulla år i ”stiftet vid ekvatorn”. Vi hade också privilegiet att med några andra svenskar vara med i domkyrkan i Bukoba den 28 oktober 2017 när hela stiftet samlades för en högtidlig avslutning på sitt reformationsår. Men i Bukoba gjordes detta på samma gång till ett kraftfullt firande av 75 års nära förbindelser med Svenska kyrkan! Detta har knappt noterats här hemma!

Nästan 8 färgrika timmar satt vi denna lördag i den överfulla katedralen, innan vi fick efterlängtad lunch. Många följde vad som pågick under uppspända regnskydd utanför. Ett antal körer från stiftets alla kontrakt sjöng mellan de omväxlande programpunkterna kring lutherdomens betydelse för det stift, vars biskop Josiah Kibira tjänstgjorde som Lutherska världsförbundets första afrikanske president 1977-1984.

Vi svenskar kunde särskilt glädjas över ett längre tal av förre biskopen, Elisa Buberwa. Det handlade om Bukobastiftets syn på relationen till den lutherska Svenska kyrkan. Han betonade att fram för allt gemenskapen med Sverige har bidragit till en solid grund för stiftets mycket starka utveckling alltsedan år1942 när professor Bengt Sundkler kom från Sydafrika.

Särskilt framhävdes de svenska missionärernas förmåga till samarbete med och respekt för stiftets egna lokala ledare, liksom deras känsla för den östafrikanska väckelsens betydelse i kyrkans fortsatta liv. Han sade också att biskopsämbetets utformning i svenskyrklig tappning med apostolisk succession var ett avgörande bidrag, helt i enlighet med Hayafolkets eget beslut och kulturella förståelse. Buberwa kallade det ”evangeliskt episkopat”.

Missionsprofessorn Sundkler vigdes till detta ämbete år 1961 och vigde sedan sin efterträdare Josiah Kibira redan 1964. Ett mycket stort antal missionärer med olika yrkesbakgrund från Svenska Kyrkan har verkat här under årens lopp. Enbart vid Ndolagesjukhuset har 65 svenska läkare och övrig sjukhuspersonal tjänstgjort sedan 1944.

En annan höjdpunk för oss var Örebroprosten Ingemar Söderströms uppskattade högtidstal. Han var särskilt inbjuden till festligheterna eftersom Strängnäs stift nu upprättar en efterlängtad vänstiftsrelation med just det nordvästra stiftet. Fyra andra svenska stift har glädjande nog på senare år upprättat egna vänstiftsförbindelser i andra delar av Tanzania. (Västerås, Stockholm, Karlstad och Luleå).

Han talade över ämnet ”Reformation och partnerskap” och menade, att Bukoba har en alldeles särskild glans för många kyrkobesökare i Svenska kyrkan, en fascinerande plats, där evangelium tas emot och där en levande kyrka byggs. Han berättade om allt han fått möta under sina dagar i stiftet och hur Strängnäs stift nu hoppas att få berikas av denna nya möjlighet till vänstiftsrelation.

Under 75 år har alltså en rik gemenskap med Bukobastiftet på ekvatorn formats och fördjupats. En orsak till att detta firande i Bukobastiftet knappast uppmärksammats i Sverige är att inbjudan och information om detta kom litet sent, bara några veckor innan.

En annan och mer oroande orsak hör ihop med att de nära relationerna med våra systerkyrkor i det internationella arbetet inte längre prioriteras av kyrkokansliet. Vid sammanslagningen av SKM och Lutherhjälpen försäkrade man att missionsaspekten inte skulle försvagas. Men efterhand har enbart sociala projekt i olika länder fått dominera - tveklöst också angelägna! Många frågar sig dock var missionens kyrkliga profil tagit vägen.

Generalsekreteraren i Bukoba berättar, att svenskkyrkligt stöd till evangelisation eller prästutbildning inte längre ges till ELCT, medan Danmark och Tyskland fortfarande stöder sådana insatser. Kunskapen om och engagemanget för ELCT på kyrkokansliet har avsevärt försvagats.

Vår upplevelse är att denna beklagliga utveckling – kanske oavsiktligt - resulterat i en ensidig och något nykolonial syn, ”stackars dom”, på kyrkans bistånd, även i ett land som Tanzania. I kollektvädjan till vår kyrkas internationella arbete hör vi inte längre mycket om den livgivande och avgörande återkopplingen från våra partnerkyrkor. De är ju också själva mycket viktigare aktörer och salt i nödens länder än vi någonsin kan bli. Den tydliga kristna identiteten är den starkaste drivkraften i deras samhällsengagemang.

Realistisk och tidsenlig mission idag handlar om återkoppling och om ”mission från marginalerna”. Ett väsentligt utökat personalutbyte mellan våra kyrkor i båda riktningarna skulle radikalt förbättra situationen. Ett helt nytt sätt att organisera sig för större ömsesidighet är en stark realitet inom tysk lutherdom, till exempel genom den modernt fungerande United Evangelical Mission. Där har vi mycket att lära!

Nu får vi i Sverige sällan del av den inspiration och de lärdomar vi kunde få t.ex. från ELCT, denna livfulla, ungdomliga och växande lutherska systerkyrka. Den är nu större i faktiskt medlemsantal än vår, drygt 6,5 miljoner. Där är man dessutom mycket aktivare, gladare, djärvare och mer samhällsengagerade! Exempel på Bukobastiftets framsynthet, är arbetet bland barn och unga och deras målmedvetna och framgångsrika dialog med muslimerna.

Domkyrkoförsamlingen i Bukoba har förutom dubblerade högmässor också delat in sig i 72 församlingsgrupper i de olika bostadsområdena. Man samlas där ett par timmar en seneftermiddag i veckan till enkelt bibelstudium, lett av lekmän, bön och samtal om lokala glädjeämnen och problem. Medvetet församlingsbygge präglar stiftet på ett avundsvärt sätt. Biskop Keshomshaharas uttalade mål är att 50 procent av kyrkans medlemmar skall delta i söndagsgudstjänsten. Målmedveten trädplantering, satsning på solcellssysten och Solvatten är bara en del av stiftets omställning som svar på den tilltagande klimatutmaningen.

Vi skulle alltså ha så mycket att vinna på ett betydligt utökat utbyte och samarbete på många områden! Vänstiftsrelationerna är nu lovande försök till återupprättande av en del av den förlorade gemenskap man så ivrigt frågar efter i Bukoba och hela ELCT. Ett antal blomstrande direkta församlingsrelationer med egna projekt har efterhand också växt fram.

Vi gläder oss också över de duktiga och entusiastiska unga korttidsvolontärer inom ramen för utbytersprogrammet ”Ung den världsvida kyrkan” som regelmässigt sänds ut genom kyrkokansliet och också handlar om ömsesidighet. I domkyrkan i Bukoba den 28 oktober lärde vi känna tre goda representanter. ”Men aldrig har då vi hört något i våra hemförsamlingar om Svenska kyrkans viktiga roll här!”, var deras spontana reaktion. De får nu helt ersätta gamla tiders utsända medarbetare.

Visst kan det sägas att Bukobastiftet och ELCT redan fått så mycket stöd från Svenska kyrkan att vi nu måste rikta det mot nya områden i andra länder. Men har vi som kyrka råd att avstå från den glädje och inspiration som kraftigt förnyade och betydligt breddade vänskapsrelationer med ELCT kunde ge oss?