Webbdebatt: Är det verkligen så enkelt, Ulla?

Men jag undrar: när du axiomatiskt beskriver en lära på ett sätt så att det indirekt framgår att de som omfattar den antingen inte har samma insikter och mognad som du själv - alternativt är blodtörstiga och känslokalla - är det inte en väldigt rimlig reaktion att bli förnärmad, oavsett om man upplever sig hotad av ditt budskap eller inte? Sedan undrar jag om din bibelsyn. Att döma av din andra artikel verkar det som att du fäster en stor vikt vid enskilda jesusord och delar av jesusberättelser som att just dessa är gränserna för Jesu Kristi "autentiska" mening. Jag skulle mycket gärna vilja veta hur ditt urval går till. Hur väljer man ut de lämpliga russinen ur kakan? Och vidare, kan människan leva av russin allena?

Hela nya testamentet, som det nått oss, är den tidiga kyrkans samlade jesus-erfarenheter. Inget av de enskilda jesusord som framträder i evangelieberättelserna är det utan att samtidigt vara den tidiga kyrkans jesusord. Dessa jesusord (och teologier) framträder i flera kontexter som vi behöver ta hänsyn till för att göra en rimlig tolkning: den snäva narrativa kontexten, den bredare litterära kontexten och kontexten av den tidiga jesusrörelsens erfarenheter och världsbild. Ingen av kvinna född kan rimlige hantera alla dessa dimensioner på en gång och få ut ett ovedersägligt och ofelbart resultat. Därför behöver vi varandra för att söka sanningen och djupen i bibeltexten - men ska vi börja ducka för det som är svårt, eller rakt av stryka det vi inte tycker om, får vi nog till slut en ganska ihålig bibel. Jag delar därför din mening om det goda i att debattera svåra och angelägna frågor.

Däremot, så skulle jag tillsammans med det vilja se en lika tydlig betoning på fördjupning. Det innebär inte bara en fördjupning i den egna ståndpunkten, utan också ett öppet möte med "motståndarsidan", där vi inte gör karikatyrer av varandra. Din beskrivning av den objektiva försoningsläran framstår som en "worst of" version av det redan komprimerade och beskurna presentationen i "Teologi genom seklerna" av Bo Nylund. Är det verkligen en rättvis presentation av det du vänder dig emot, att låtsas att inga ytterligare resonemang förts efter "Cur Deus Homo"? En studie av Luthers variant, ett slags "Cur Deus Crucifixus", som den återfinns i heidelbergdisputationen, skulle kunna vara ett värdigt exempel på vidare reflektion. Ett annat och mycket läsvärt exempel är Jürgen Moltmanns "Der gekreuzigte Gott" - det är betydligt svårare att anklaga hans modell för att vara moraliskt förkastlig eller blodtörstig, än att göra det enkelt för sig och hacka på Anselm. Vänder du dig lika starkt mot dessa utvecklade teologier grundade på den (objektiva) försoningens hemlighet?

I sak håller jag för övrigt med dig om att kristendomen är en ganska eländig religion. Den går rakt genom smuts och död. Det var en motbjudande tanke redan när kristendomen uppstod. Men jag håller inte med dig om delen att vi borde försöka göra kristendomen mindre motbjudande. Jag tror att kristendomen skulle upphöra att vara kristendom om vi monterade ned korset som rests för att ge oss både den objektiva förmågan och det subjektiva modet att bära våra egna kors i eskatologiskt hopp om att korset som möter oss vid tidens horisont är ett löfte om en påsk också för oss, och för den sårade värld som vi älskar. Korsets väg går inte förbi det svåra och det omöjliga - den skär rakt igenom det. Gud tog i Kristus del i vår synd och skuld, brustenhet och smärta och bar den för att vi skulle kunna ta del av vad Gud vill att vi ska vara, men som vi av egen kraft inte förmår. Trons väg är korsets väg: vi är kallade att ta våra kors och följa Honom. Så efter att ha tänkt lite högt vill jag nog korrigera min tidigare utsaga lite. Jag tycker nog att kristendomen är en god bit eländigare än vad du förefaller tycka. Den står jag för, med namn och allt. Kristendomen är ingen medgångsreligion, den är en motståndsreligion - Gud med oss!

Erik Birath
student, Uppsala