Biskopen är inte ensam

Så bra tänker jag, att det kan bli ett samtal om vigningstjänsten och inte bara om biskopens uppdrag, om det nu blir det? Så trist att det måste gå så långt att en biskop får bli ett slags lackmustest på rådande förhållanden.

En och annan kyrkoherde känner säkert igen sig när dialogen uteblir i sammanträdesrummet. När man blir ifrågasatt så att tvivlet både på sig själv och sin kallelse kan nå existentiella dimensioner. Schablonmässiga bilder av ledarskap och framgång får inte sällan företräde framför en djupare analys av utmaningar i det lokala sammanhanget och den teologiska reflektionen. När nyttoperspektiv, management-ideologier, snäva ekonomiska synsätt och egenintressen får för stort utrymme finns en risk att vigda, medarbetare i övrigt och förtroendevalda tappar fokus inte bara på uppdraget utan även på uppdragsgivaren – Kristus. Vigningstjänsten innebär en kristusrepresentation.

Inte så att ämbetsbärare skulle ha mer av delaktighet i Kristus än andra döpta. Men vigningstjänsten representerar (gör närvarande) att Guds initiativ och auktoritet har företräde i kyrkans liv. Det sker genom biskopens, prästens och diakonens uppdrag.

I den tidiga kyrkan uttryckt med orden ”vittnesbörd, gudstjänst och diakoni”. Ignatios av Antiokia skrev till församlingen i Filadelfia ”… ett är altaret, liksom biskopen är en tillsammans med prästerna och medtjänarna diakonerna”. Trots de olika synsätt som finns på den treledade vigningstjänsten, kan det vara läge att än mer tydliggöra samspelet mellan biskop, präst och diakon. Det samspelet är inte utan betydelse för hur kyrkans ämbete kan samspela med alla döptas och troendes prästadöme, läs gärna förtroendevalda.

Vi behöver hjälpas åt att både vidga och fördjupa förståelsen av att kyrkan har både en gudomlig och mänsklig sida. Kyrkan är ett mysterium eller sakrament och en mänsklig organisation i förening utan att för den skull blandas samman.

Thomas Nordin,
pensionerad stiftsadjunkt för 
ledarstöd i Uppsala stift​