Lagom till att bönsöndagen infaller på söndag har det uppstått en debatt om bön. På vilka grunder kan man säga att Gud hör bön och att förbön kan hjälpa mot corona?
Men när man reflexmässigt hänvisar till vetenskaplighet finns risken att man blottar sin egen okunskap.
Antagligen började det med Andrew Coumo. New York-guvernören, som fått massiv uppmärksamhet under coronapandemin, sade under en presskonferens i mitten av april: ”Våra egna beteendeförändringar har stoppat viruset. Det är inte Gud som stoppat viruset.”
Det var ett på flera sätt märkligt uttalande och man undrar vilken syn av Gud och tro som Coumo bär. Men kanske var det skimret kring Coumo som gav Expressens/GT:s Csaba Perlenberg råg i ryggen att också uttala sig om religion – något som Perlenberg verkar ha ganska begränsade erfarenheter av (Expressen 2020-05-02).
Det var i samband med att KD-politikern Roland Utbult tillfrisknat från covid-19 och meddelat att han tror att människors förböner påverkat hans situation, som Perlenberg kände sig föranledd att ägna en ledarsida åt att klandra Utbult. ”Alla får tro på vad de vill” skriver visserligen Perlenberg – Expressen/GT är ju trots allt en ”liberal” tidning – men där slutar frisinnet.
En kaskad av kritiska utfall följer: bön har ”givetvis” inte något alls att göra med ett tillfrisknande; tro ”har ingen som helst påverkan”; istället bör Utbult tacka ”svensk sjukvård som bygger på vetenskap” . Visst låter han som Coumo.
Perlenbergs kria har fått omfattande kritik från flera håll. Hans syn på vad bön är har problematiserats, precis som hans Coumo-inspirerade distinktion mellan människors och Guds verk.
Ytterligare ett bekymmersamt perspektiv rör vetenskapligheten. När Perlenberg gör en poäng av att Utbults uttalande ”saknar helt vetenskaplig och medicinsk grund” avslöjar han sin okunskap om den relativt omfattande forskning som finns om religionens och bönens roll inom hälsa, åldrande och coping.
Att kategoriskt slå fast att tro och bön är overksamma är alltså inte bara plumpt, det är dessutom – ovetenskapligt.
Väldigt kort kan man sammanfatta att forskningen har lärt oss att:
1. Bön är svåra saker. Bönhörelse är ännu svårare. Förutom metodologiska problem väcker böneforskningen avgörande teologiska frågor om gudsbild och människosyn. Förenklade och kategoriska resonemang imponerar därför inte.
2. Bön är olika saker. Medan Perlenberg verkar tro att bön endast är en magisk formel för att få något, till exempel hälsa, visar forskning och erfarenhet att bön går långt utanför detta. Därför är det vanskligt att generalisera om bön. Listan på bönens definitioner och funktioner är lång. Ofta med det gemensamt att meningen med bön är just att be. Bön är ett förhållningssätt. Det är livsluft och livsrum. Bön är för en troende vad skrivande är för en journalist. Och det korta svaret på vad som krävs för att bön ska funka är – tro.
3. Bön är mångdimensionellt. Det finns inom bön och meditation en grundläggande skillnad mellan interna och externa processer. Gud befinner sig möjligen på en bortom-empirisk nivå. Likafullt kan man studera vad som händer inom och mellan bedjande människor. Man kan observera vad som sker i det yttre med människors stresshantering, koncentrationsförmåga och prestationer, men också inre faktorer som personlig utveckling, perspektiv och prioriteringar. Teologen Søren Kirkegaards uttalande, att bönen kanske inte förändrar Gud men väl den eller dem som ber bönen, verkar ha empiriskt stöd (se t ex L. B. Browns The Human Side of Prayer, REP, 1994).
Perlenberg efterlyser en vård som ”bygger på vetenskap”. Jag är övertygad om att han delar den önskan med de allra flesta av sina meningsmotståndare. Men det vore på sin plats att också önska en journalistik som har viss vetenskaplig koll på det man uttalar sig om.
Jonas Eek
LÄGG TILL NY KOMMENTAR