En bred uppslutning kring ett förändrat skogsbruk kan även jag instämma i, under förutsättning att man ser att det inte bara finns en enkel lösning.
Jag noterar med glädje att debattörerna från Vänstern i Svenska kyrkan, Per Håkansson och Anders Lundberg, ändrat ton i sitt senaste svar till mig. Det är ett första steg i rätt riktning och bort från en onödig polarisering av skogsdebatten. Däremot så har man fortfarande inte i sak bemött mig, utan fortsätter att ensidigt se hyggesfritt som en universallösning på kyrkans skogsbruk.
Redan i mitt första inlägg konstaterade jag att det är bra att man inte bara uppmärksammar klimatfrågan i miljödebatten utan också frågan om biologisk mångfald. Dock kunde jag konstatera att man ibland inom miljörörelsen tycks se naturen som något statiskt och glömmer bort att det under hela mänsklighetens historia skett en påverkat på naturen (t.ex. genom artrika ängs- och betesmarker men även när det gäller skogen).
När det gäller skogsbruk har jag, i mina båda tidigare artiklar, nämnt att hyggesfritt skogsbruk kan vara ett bra komplement till det nuvarande trakthyggesbruket men inte kan ersätta det. Den främsta anledningen är det hyggesfria skogsbruket ofta har en lägre tillväxt. Detta samtidigt som att vi förväntar oss att skogen ska räcka till allt mer (t.ex. att med restprodukter från virkes- och massaproduktion ersätta fossila bränslen och plast, och att det vore en miljövinst att bygga mer i trä). Det faktum att växande skog gör bäst klimatnytta är också skälet till att t.ex. Tomas Lundmark, professor vid institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU, ofta påpekar att hyggesfritt skogsbruk är sämre än trakthyggesbruk ur klimatsynpunkt.
Men bortsett från klimatfrågan så är heller inte det hyggesfria skogsbruket någon universallösning på frågan om den biologiska mångfalden. Det är t.ex. inget som säger att hyggesfritt automatiskt medför en större mängd död ved i skogen än vid trakthyggesbruk. Just bristen på död ved är dock ett viktigt hot mot den biologiska mångfalden.
Debattörerna från ViSK skriver i sin slutreplik att ”Om skogsbruket fortsätter som nu riskerar vi att för alltid förlora en fjärdedel av våra djurarter såsom rödspov och fjällräv”. Det hela låter mycket märkligt eftersom att rödspoven främst håller till på strandängar och har sina starkaste fästen på Öland och Gotland. Fjällräven är visserligen svårt hotad men det beror på att den under 1800-talet och tidigt 1900-tal decimerats av hård jakt på grund av sitt dyrbara skinn. Den lever heller inte i skogen utan uppe på kalfjället och i dag är dess främsta hot klimatförändringar och konkurrens från rödräv (på vilken man därför idag bedriver skyddsjakt). På vilket sätt rödspov och fjällräv skulle gynnas av ett hyggesfritt skogsbruk är därför för mig höljt i dunkel.
När debattörerna talar om behovet av en ändring av kyrkoordningen för att kunna ta mer miljöhänsyn i skogsbruket så tycks de ha glömt bort att redan i nuvarande skogsvårdslag från 1993 ses miljömål och produktionsmål som jämställda. Kyrkans skogsbruk är alltså reglerat genom svensk lag vilket ska förhindra rovdrift. Visserligen kan mycket förbättras och ambitionsnivån höjas, men för det krävs ingen förändring av kyrkoordningen.
Slutligen önskar Per Håkansson och Anders Lundberg från Visk en bred uppslutning kring ett förändrat skogsbruk. Även jag kan instämma i detta under förutsättning att man ser att det inte bara finns en enkel lösning, i Visk:s fall mer reservat och enbart hyggesfritt skogsbruk, utan att det kräver en mängd olika åtgärder. En viltförvaltning som bidrar till att mer tall och lövträd kan planteras för att bryta nuvarande grandominans är en viktig del. Att, oavsett hyggesmetod, lämna gott om död ved är en annan. Att ha en god tillväxt för klimatets skull är ytterligare en åtgärd. Även hyggesfritt skogsbruk kan ha sitt berättigande i flera fall, men inte som någon universallösning. Drömmen om en återgång till en natur opåverkad av människan är däremot just en alltför romantisk natursyn.
Markus Klefbeck
LÄGG TILL NY KOMMENTAR