"Medlemsmakt" inte okontroversiellt

Eva Cronsioe

Det är långt ifrån en okontroversiell fråga som Jesper Bengtsson rör vid när han använder ordet ”medlemsmakt” i fråga om medlemmarnas inflytande i folkkyrkan – i synnerhet när han knyter den till Luther och begreppet ”det allmänna prästadömet”.

REPLIK

Så som Bengtsson framställer saken är det självklart ”folkmajoriteten” som har makten i kyrkan, ungefär som när jag som medlem i Coop kan utöva medlemsmakt genom min lokala konsumentförening för att påverka butikerna att sälja mer Fairtrade-märkt, eller vad det nu är som jag anser viktigt.  

Men nu är ju kyrkan inte en medlemsorganisation på riktigt samma sätt som exempelvis Coop eller Röda Korset. Frågorna om makt och inflytande i vår svenska folkkyrka är betydligt mer mångfacetterade och komplicerade än så, och de behöver ständigt samtalas om och bearbetas på ett nyanserat sätt. Den demokratiska legitimiteten i vårt nuvarande system, där väljarbasen är smal samtidigt som riksdagspartier kan få stort inflytande över kyrkans liv, är exempel på en sådan ständigt återkommande problemställning. Liksom frågan om vad som menas med begreppet ”folkkyrka” över huvud taget, som ju bara har ett drygt sekel på nacken och som redan i starten gavs mycket skiftande innebörd av ledande teologer som Billing, J A Eklund eller Manfred Björkqvist för att nu nämna några.

När Bengtsson kombinerar uttryck som ”makt” och ”tolkningsföreträde” uppstår dock tyvärr en förenklad och mycket olycklig bild av en maktkamp mellan ”folkmajoritet” och ”prästerskap”, där de förra är satta hålla de senare i schack. Detta var knappast vad Martin Luther och reformatorerna hade i tankarna när begreppet ”det allmänna prästadömet” växte fram. En fras som för övrigt inte anses ha använts specifikt av Luther själv och som dessutom har tilldelats en mängd olika betydelser under historiens gång, allt efter rådande samhällssituation.

Alltså kan det till att börja med finnas anledning att fråga sig vad det är Martin Luther egentligen säger i frågan om det allmänna prästadömet. Begreppet har idag kommit att få en individualistisk tolkning som var otänkbar för Luther. För honom handlade det om att alla döpta har tillgång till Guds nåd och frälsning utan förmedling genom kyrkans prästerskap. Evangeliet – det vill säga berättelsen om Jesus Kristus och hans gärning – var för Luther enkelt och klart, vilket läskunniga människor själva kunde konstatera när det inte längre doldes bakom ”legender” och liturgiska dimridåer.

För ordningens skull behövdes dock både ett ”allmänt” och ett ”särskilt” prästadöme för att tillsammans vaka över att detta evangelium inte åter skulle förvanskas. Luther lade stor vikt vid det särskilda ämbetet, alltså prästers och biskopars uppdrag att predika och förvalta sakramenten. Men alltsammans vilade i en korsteologi – ett omvänt perspektiv där Gud uppenbarar sig inte som härskare utan som mänsklighetens tjänare – och därför kan inget av kyrkans ämbeten egentligen handla om maktanspråk utan alltid om tjänande.

I vår kyrka har detta kommit att gestaltas genom ”den dubbla ansvarslinjen”, som kanske hellre borde benämnas ”den gemensamma ansvarslinjen”. Den balansen är ömtålig och behöver ständigt reflekteras kring. Problemen uppstår i en postmodern kontext när det allmänna prästadömet lätt förstås som att ”alla tolkningar är lika giltiga” och den tolkning som får flest röster vinner. Om ”medlemsmakt” då innebär att den kyrkopolitiska demokratin på ett godtyckligt sätt överordnas det teologiska ansvaret och biskoparnas tillsyn, då hamnar vi på ett sluttande plan. I synnerhet om partipolitisk ideologi blir den styrande principen.

Det är ett oroande men inte ett alldeles orimligt framtidsscenario att Sverigedemokraterna i framtiden skulle kunna segla upp som dominerande kyrkopolitisk gruppering, med samma stryrkeposition som just nu innehas av (s). Skulle Jesper Bengtsson även då hylla ”medlemsmakten” och ”folkviljan”? För egen del hoppas jag att ”den gemensamma ansvarslinjen” i så fall visar sig bärkraftig nog att värna evangeliets integritet och unikt radikala anspråk.

Eva Cronsioe

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.