Låt oss med många olika medel stå upp för att rädda vårt klingande kulturarv – psalmsången! Den här frågan borde få en central plats i det kommande kyrkovalet.
Med stort intresse läste jag debattartikeln om psalmsång i Kyrkans Tidning (nr 53 2020), och ställer mig helt bakom skribenternas åsikter. Debattartikeln har understrukit ett antal funderingar som jag sedan länge burit på.
Min upplevelse som präst i Svenska kyrkan är att psalmsången i gudstjänsten genomgår en kris. Successivt har dess betydelse nedmonterats i folks medvetande. Låt mig få peka på några omständigheter.
Är psalmer ett nödvändigt ont?
Allt oftare nöjer man sig numera med två psalmer vid de kyrkliga handlingarna (dop, vigslar och begravningar). Skälet kan vara att det upplevs pinsamt att sjunga i kyrkan. Från min position vid exempelvis dopfunten eller kistan kan jag konstatera att inte sällan är det bara kyrkomusikern och prästen som sjunger, trots att det oftast handlar om välkända psalmer som Tryggare kan ingen vara eller Blott en dag. Och sjunger inte bänkgrannen, så vågar man själv inte heller sjunga.
Kanske skulle kyrkomusikern öva psalmerna med församlingen några minuter före klockringning, eller någon ideell medarbetare, kanske en korist, med klar och tydlig röst stödja psalmsången.
I mitt pastorat har vi under pandemin genomfört en studiecirkel via Zoom runt Psalmer i 2000-talet. Genom ”alla-utom-kantorn-stänger-av-sin-mikrofon”-principen, har de 15 deltagarna kunnat sjunga med och stifta bekantskap med en lång rad hittills för oss okända nya psalmer, och sedan i storgrupp kunnat diskutera text, melodi och användningsområde.
Husmanskost eller efterrätt
I en artikel i Dagen (2020-07-30) med rubriken Lovsångens monopol i kyrkan ledde till att orglar kastades ut har organisten och musikforskaren Leander Franke kastat ljus på vad han kallar för principen ”Seven-Eleven” inom frikyrkligheten: man sjunger sju ord elva gånger. Det som kallas för lovsång har i många fall fått ersätta psalmsång.
Det är som att äta en middag enbart med efterrätt, när vi i själva verket vi behöver ett ordentligt mål mat som huvudrätt. Psalmen med dess trosmässigt genomtänkta och väl förankrade språk, i kombination med en följsam musik, är som en rejäl husmanskost, medan lovsången snarare är att betrakta som en söt dessert. Och kroppen mår på sikt inte väl av att enbart livnära sig på efterrätter.
Psalmens undervisande betydelse för den kristna tron
Psalmen har ett undervisningsuppdrag att förmedla den kristna tron. Inte minst under reformationens tidiga år bidrog psalmsången till att befästa de centrala trossatserna som gjorde att den lutherska kyrkan kunde växa sig stark.
Psalmsången har den stora fördelen att ta i anspråk våra båda hjärnhalvor: när språket i den förnuftsmässiga vänstra hjärnhalvan kombineras med den mera konstnärliga högra hjärnhalvan uppstår en samverkan som gör att vi mycket lättare minns innehållet och förknippar det med något positivt.
Bibelvisan
Bibelkunskapen är generellt sett låg i vårt land, även bland ”kyrkfolk”. Tonsatta bibeltexter, s k bibelvisor, kan vara mycket värdefulla för att ta till sig som är väsentliga delar i den kristna tron. Dessa bibelvisor är ofta korta och kärnfulla och lätta att lära sig genom kombinationen av ord och musik. Hur många av oss har inte lärt oss Jesusordet Söken först Guds rike (Matt 6:33 i Psalmbokens bibelvisa nr 686) eller Icke genom någon människans styrka (Sakarja 4:6 i SvPs 682)?
Präst som proffsteolog och amatörmusiker och kantor/organist som proffsmusiker och amatörteolog
Samarbetet mellan präst och kyrkomusiker är fundamentalt. Ofta är det nog tyvärr så att prästen under veckan lämnar en post-it-lapp eller skickar över ett e-mail med söndagsgudstjänstens psalmnummer till kyrkomusikern. Eller att organisten/kantorn föreslår för prästen vilka psalmer som ska sjungas. Men egentligen borde prästen vara proffsteolog och amatörmusiker och kantorn/organisten vara proffsmusiker och amatörteolog. Utifrån vars och ens professionella kunnande och respekt för motpartens kompetens möts de på deras gemensamma plattform, nämligen psalm- och den liturgiska sången, och så förbereder de gudstjänsten tillsammans. Summan blir då större än prästens respektive kyrkomusikerns enskilda delinsatser.
Låt oss med många olika medel stå upp för att rädda vårt klingande kulturarv – psalmsången! Den här frågan borde få en central plats i det kommande kyrkovalet.
Annika Stacke
komminister i Gnosjö pastorat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR