Strukturomvandling kan leda till ökat medlemstapp

Det sista årtiondet har teorin om centraliseringens fördelar fått långtgående efterverkningar i hela vårt samhälle regionalt såväl som nationellt. Detta kan illustreras i strukturförändringen inom polisen men också i Svenska kyrkan som formerar sig i allt större enheter.

I Härnösands stift pågår en strukturförändring och ett centraliseringsparadigm som också kan speglas i Region Västernorrland (f d Landstinget Västernorrland). Övertygelsen om teorins effektivitet ledde där för några år sedan till avlägsnandet av lokalt ledarskap på sjukhus i regionen samt införandet av en centraliserad länsledning, vilket skapat en försämrad arbetsmiljö för de anställda vid sjukhus i regionen.

I retoriken poängteras ofta effektivitet, rationalitet och ekonomi som centraliseringens styrka och betraktas inte sällan som den enda vägen framåt. Centraliseringen tenderar att komma uppifrån och sällan tas hänsyn till markpersonalens konsekvensbeskrivningar.

Baserat på en statistisk prognos om sjunkande medlemsantal som sträcker sig från 2013 till 2030 så väljer Härnösands stift att förändra stiftets interna struktur och reglera ihop befintliga pastorat till större enheter vilket markerar en grundläggande förändring i stiftet. En statistisk prognos är emellertid ingen sanning utan en teori om framtiden (och en teori är heller inte sann). Men prognosen tycks betraktas som fakta av stiftets ledning samtidigt som strukturomvandlingen inte föregåtts av en trovärdig och systematisk regional förstudie om dess konsekvenser.

Visserligen är det aviserat att en utvärdering ska ske i höst som fokuserar några av de nya pastoraten men det sker när strukturomvandlingen redan gått in i en genomförandefas.

Låt oss så presentera en konsekvensteori som sträcker sig till 2030 (vetenskapsteoretiskt varken mer sann eller falskt än någon annan teori) till följd av de strukturförändringar som nu pågår i Härnösands stift:

- Det politiska, ekonomiska och arbetsrättsliga chefskapet kommer att förskjutas från de befintliga pastoraten och centraliseras till de större. Därmed förändras i grunden den lutherska tillämpningen av små autonoma församlingar som verkar självständigt inom ramen för Svenska kyrkan. Staben i nya pastoraten kommer att växa på sikt då man inser att nya funktioner behöver inrättas för att underlätta arbetet (till exempel; personal/HR-, ekonomi-, fastighets-, kommunikationsfunktioner). Organisationen växer med tjänster utanför den grundläggande uppgiften.

- Landsbygden kommer att drabbas hårt av förändringarna då dessa satellitområden har lägre prioritet då en (lokal) kyrkoherde/kyrkoråd saknas som själva kan bestämma över sitt pastorat. De präster som finns kvar i landsbygdsområden kommer att tillbringa mer tid i ”förrättningsspåret” samt ambulerande i bil än att ”bygga församling.” Därmed accelererar rekryteringproblematiken i dessa områden då arbetsintensiteten blir hög i kombination med att attraktionskraft och inflytande minskar.

- Kontinuiteten i mötet med människor försämras i allmänhet. Präster och andra profiler i stadsnära/centrala områden får åka längre sträcker för att understödja sina pastoratskollegor på landsbygden. Präster i de nya pastoraten måste vara inställda på att inte endast ”bygga relationer” i ett geografiskt avgränsat distrikt utan att verka över en större yta.

- När de tidigare kyrkoherdarna ersatts av en ”storkyrkoherde” så kvarstår problematiken att rekrytera arbetsledare (mellanchefer) och/eller församlingsherdar. Detta får flera underskattade efterverkningar. Arbetsledare i organisationen behöver inte vara teologer vilket gör att den teologiska ansatsen i arbetsledarskapet i allmänhet kan bli lägre. Präster som varit kyrkoherdar vill därtill kanske inte övergå till att bli församlingsherdar.

Radikala strukturförändringar som bygger på långsträckta statistiska prognoser och skeenden är ofta komplicerade på grund av att det alltid är svårt att förutsäga framtiden. Historien visar att man ofta misslyckas. En effekt av strukturförändringen kan vara att den driver på sjunkande medlemsantal då förändringarna skapar turbulens och arbetsmiljöförsämringar som innebär att personalen gör ett sämre arbete under de kommande åren.

Möjligheten att gå systematiskt fram och genomföra en bredare regional förstudie i kombination med en intensifierad samverkan mellan pastoraten under ett antal år, för att därefter ta ställning till vilken lösningen som är mest fruktbar givet regionala förutsättningar och naturligt växande sätt mellan pastoraten att stödja varandra tycks inte vara en metod att möta prognosen med.