Dödsskjutningen i Botkyrka leder tankarna fel

Jonas Eek ledarskribent
Jonas Eek: Ansvar behöver utkrävas; akut för själva dådet; och långsiktigt vad gäller politik och strategi. Foto: Johannes Frandsen och Stina Stjernkvist/TT

Det känns hopplöst när tolvåriga barn skjuts ihjäl. Men kyrkan har verktyg som kan hindra oss från att fastna i syndabockstänkande

När ännu ett barn blir offer för den allt grövre gängkriminaliteten är det lätt att fastna i förtvivlan och förvirring. Då finns risken att fel frågor ställs och att ansvaret hamnar på fel plats. Bland annat har det uppstått en diskussion om vad en tolvåring gör ute mitt i natten på en farlig plats som till exempel i tidningen Fokus. Frågan är begriplig, men vetter ändå åt fel håll.

Istället finns ett antal elementa som ständigt behöver påtalas och påminnas om. Och det är min övertygelse att kyrkans tro och tradition kan ha bidrag in i den processen.

1. Sverige är ett fritt land. Det ska vara öppet och tillgängligt för alla som sköter sig. De som inte sköter sig ska lagföras. Först då är landet fritt för övriga. Detta är den självklarhet som innebär att frågor om vad en tolvåring gör ute sent på natten stängt taget är ovidkommande.

I kyrkans tradition förvaltar vi en berättelse om just en tolvåring som var ute på egna äventyr. Och han var inte ute en sväng med hunden, utan höll sig borta från sina föräldrar i flera dagar. Ofta har vi tolkat den berättelsen som att också unga människor ibland behöver kunna röra sig fritt. Så som vårt samhälle är organiserad är det nationens sak att garantera att så kan ske. Det är skam att så många människor i vårt land – både unga och vuxna – lever i otrygghet i sina bostadsområden.

2. I debatten framförs ibland åsikten att alla – i det här fallet även skytten – är offer. Det ligger något i detta. I en fallen värld är alla exponerade för ondskan; ibland som dess hantlangare och ibland som dess offer.

I en fallen värld är alla exponerade för ondskan; ibland som dess hantlangare och ibland som dess offer. Men det resonemanget får aldrig skymma det faktum att varje människa är ansvarig för sina val och handlingar.

Men det resonemanget får aldrig skymma det faktum att varje människa är ansvarig för sina val och handlingar. Den fallna världen och tillvarons djävulskap friskriver oss varken från skuld eller dom.

3. Det finns behov av syndabockar. Majoriteten behöver hålla samman gentemot somligt som avviker från normen. Ett sätt är drevets jakt efter syndabockar; en tendens som är lika naturlig som farlig.

I centrum för kristen tro finns just berättelsen om massans mekanismer och syndabocken som avrättas. Därför behöver kyrkan vara med och påminna om att offret har skett, en gång för alla, för alla människors skull och skuld. Därför behöver vi inte elda på trycket från gruppen. Däremot behöver ansvar utkrävas; akut för själva dådet; och långsiktigt vad gäller politik och strategi.

4. Bortsett från att politiskt och polisiärt agera och prioritera, är ett sätt att ta ansvar att påtala och benämna den problematik som föreligger. Att det finns en utbredd tystnadskultur inom den kriminella världen förvånar ingen, även om det är allvarligt brott att skydda en brottsling. Desto mer förvånande är den politiska tystnadskultur som gör att ingen ansvarig minister ville uttala sig i SVT:s Aktuellt 2020-08-04.

Det sänder en väldigt märklig signal. I de här frågorna får ingen tystna, allra minst våra folkvalda. I ljuset av det är det extra fint att se hur Svenska kyrkan i Botkyrka blir en del av sorgeprocessen genom att ställa sina rum till förfogande, agera samtalsstöd och vara förebedjare. ”Det är meningslöst och är på ett sätt som det inte får vara”, säger prästen Erik Dufva till KT. Just därför måste vi tala om det och ställa rätt frågor.