När det gäller att få kyrkotillhöriga föräldrar att döpa sina barn och kyrkotillhöriga tonåringar att konfirmeras spelar det roll vilken självbild kyrkan har, skriver Jonas Eek.
”Det verkar ha vänt!”
En sen hösteftermiddag blev jag uppringd av en god vän som är präst söder om Göteborg. ”Det verkar som att kurvorna har vänt och att de nu pekar uppåt.” Hon talade om dop- och konfirmandstatistiken i den församling där hon varit herde i några år.
Under den tiden har hon och hennes medarbetare målmedvetet arbetat bland annat med skolkontakter, öppna rum i kyrka och församlingshem, kommunikation i form av församlingstidning, böcker och material.
När man tittar på siffrorna för hennes församling kan man ana att, även om de långsiktiga trenderna är nedåtgående, en vändning kan skönjas de allra senaste åren. Man upptäcker också att antalet besök i öppen verksamhet för barn och ungdomar har ökat kraftigt under samma period.
Kort sagt – församlingen har strävat efter att etablera platser där unga människor kontinuerligt kan möta och välja tro, vilket teologen Fredrik Wenell presenterar som en nyckel för kyrkan i en sekulär tidsålder (Man ska vara sig själv. En bok om ungdomar, tro och delaktighet, Marcus Förlag, 2019).
När kyrkokansliets enhet för forskning och analys presenterade rapporten ”Dop i förändring. En studie av föräldrars aktiva val och församlingarnas strategiska doparbete” (KT 35/2019) framkom att lokala exempel som lyckas vända nedåtgående siffror kännetecknas av medvetna strategier för doparbetet.
Det konstaterades då här på KT:s ledarsida att kyrkans medlemsutmaning i första hand handlar om medlemsvård: att göra allt man kan för att stärka människors relation till den kyrka som de själva är döpta i.
»Synen på och förståelsen av oss själva kan antingen tynga eller befria, dra ner oss eller bära oss framåt.
Det ser man också i siffrorna för min väns församling. Det finns en diskrepans mellan det totala antalet födda barn i församlingen och antalet döpta barn, och mellan det totala antalet femtonåringar och antalet konfirmerade femtonåringar.
Men det finns också avvikelser mellan antalet barn med minst en kyrkotillhörig förälder och antalet dop, samt mellan antalet kyrkotillhöriga femtonåringar och antalet konfirmerade. Inte sällan är dessa ”interna” avvikelser väl så stora som skillnaderna jämfört med totalen. Återigen – det första steget är medlemsvård: att få kyrkotillhöriga föräldrar att döpa sina barn och kyrkotillhöriga tonåringar att konfirmeras.
I den medlemsvården spelar kyrkans självbild roll. Biskop Martin Modéus menar till och med att självbilden kan vara ett större kyrkligt problem än de faktiska problemen. ”Nederlagets självbild förlamar oss, vrider hoppet ur oss och förhindrar oss att se den nåd och den välsignelse som Gud faktiskt ger till sin kyrka i Sverige” (KT 39/2019). Han har helt rätt. Samtalen om kyrkans läge och utmaningar handlar inte sällan om kyrkans självbild. Vilka är vi själva och vad är det att vara kyrka på den här platsen i den här tiden?
Synen på och förståelsen av oss själva kan antingen tynga eller befria, dra ner oss eller bära oss framåt. Därför är Modéus uppmaning värd att ta på allvar – att utan att blunda för problemen ändå ”berätta välsignelsens berättelse, den andra berättelsen, den om en kyrka som lever och är till glädje och just välsignelse”.
”Jag vet”, avslutade min vän samtalet, ”man kan egentligen inte avläsa statistiska trendbrott förrän efter tre år. Men jag blev så glad när jag såg kurvorna att jag ville dela det med någon.”
Och – efter uppmaningen från Martin Modéus – bestämde jag mig för att dela hennes berättelse med KT:s läsare. För det finns knappast några viktigare texter att skriva än just sådana.
Jonas Eek
LÄGG TILL NY KOMMENTAR