Sverige behöver få nationella handlingsplaner mot fattigdom och hemlöshet. Den nuvarande situationen är olycklig och ovärdig. Och det faktum att vårt land ofta skiljer ut sig från våra nordiska grannländer behöver får ett slut. Det, om något, har coronapandemin lärt oss.
Så här mellan jul och nyår kan man meditera över de teologiska poänger som finns med att Jesus både föds och dör utanför. På jul får han inte plats inne på härbärget utan föds ute i stallet.
Under påsk hängs han på ett kors utanför stadsporten. Därför finns alltid en länk och identifikation mellan Jesus och dem i olika former av utanförskap och utsatthet.
Utsattheten bland våra äldre blev smärtsamt tydlig när coronakommissionen, veckorna före jul, presenterade sin första delrapport. Slutsatsen var stenhård.
Sverige har misslyckats med att skydda de äldre. Det fick till och med kungen att leverera ett uppseendeväckande tydligt uttalande på samma tema.
Kritiken i rapporten mot landets äldreomsorg är tuff: oklara arbetsförhållanden, instabil personalsituation, bristande förberedelser för att hantera en pandemi, otillräcklig läkarnärvaro och uteblivna individuella bedömningar.
Dessutom saknas en nationell överblick över kommunernas beredskap. Ansvaret faller tungt på nuvarande och tidigare regeringar (se till exempel svt.se 15/12 och lakartidningen.se 15/12).
Låt oss nu se till att inte hemlöshet och fattigdom blir nya svenska etiska misslyckanden.
En stor del av ansvaret hör samman med att flera av de strukturella bristerna inom äldreomsorgen har varit kända sedan länge. Den etiska frågan – varför har man inte sagt eller gjort något tidigare? – träffar därmed inte bara politikerna, utan också oss som medborgare och kyrka.
Man slås samtidigt av likheter från annan social utsatthet. Under hösten presenterade Sveriges stadsmissioner sina årliga rapporter om fattigdom (17/10) och hemlöshet (2/12). (För kännedom bör nämnas att undertecknad sitter i styrelsen för Göteborgs kyrkliga stadsmission.)
Också på dessa områden efterlyses nationell överblick och strategi. Och även här är det regeringens uppgift att ta fram sådana.
Stadsmissionernas förslag till en nationell strategi mot hemlöshet innehåller bland annat tydligare krav på kommunerna och ett övergripande statligt ansvar för att bryta hemlösheten. I slutet av november fick också Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag att ta fram konkreta förslag för att motverka och förebygga hemlöshet. Förhoppningsvis ett steg i rätt riktning.
Vad gäller en gemensam strategi mot fattigdom har man inte kommit lika långt, men stadsmissionerna konstaterar att den befintliga fattigdomen måste kartläggas samt att en definition av fattigdom behöver tas fram. Utifrån dessa punkter bör regeringen ta fram en nationell strategi mot fattigdom.
Inför det nya året kan en förhoppning vara att 2021 blir året då regeringen kommer till skott och tar fram nationella handlingsplaner mot hemlöshet och fattigdom. Läget är inte alldeles olikt corona och äldreomsorgen. Också dessa sociala missförhållanden är djupt ovärdiga och kända sedan länge.
Dessutom förefaller Sverige även här sticka ut i Norden vad gäller sin hantering, åtminstone av hemlöshet. Exempelvis har Finland – just med hjälp av en nationell strategi – lyckats minska hemlösheten från 18 000 år 1987 till 4 600 år 2019.
Sverige har ett helt annat och ett akut läge där 33 000 personer lever i hemlöshet. Låt oss nu se till att inte hemlöshet och fattigdom blir nya svenska etiska misslyckanden.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR