En förhoppning inför våren är att så många som möjligt i kyrkans församlingar, var för sig och tillsammans med varandra, ser upp med egna och andras tendenser att vara bromsklossar.
Det råder terminsupptakt i landets församlingar. Kanske har man stora planer inför våren. Ibland kan man undra varför det skiljer sig åt så mycket mellan olika församlingar. De kan befinna sig på jämförbara platser, med liknande förutsättningar vad gäller demografi, ekonomi och sociologi. Varför skiljer det sig åt?
I en krönika i Fokus (48, 2019) skriver nationalekonomen Charlotta Mellander om Jane Jacobs. Jacobs var som mest aktiv under 1950- och 60-talen inom stads- och regionutveckling. På frågan varför jämförbara städer ändå ofta var olika svarade Jacobs att det beror på om där fanns ”squelchers” eller inte. Squelchers är bromsklossarna vars slogan är Så har vi aldrig gjort här. Mellanders karaktäristik är talande: de har en ”fantastisk förmåga att dränera eldsjälarna på energi, tills eldsjälarna helt enkelt tröttnar eller flyttar någon annanstans. De dödar utveckling och nya idéer och de lägger en blöt filt över den plats de dominerar.”
Visst kan man känna igen delar av församlingslivet. Och kanske också delar av sig själv. Ett problem är dock att sammanhang som domineras av squelchers blir tråkiga. Därmed uteblir kreativitet, överraskningar och nytänkande som fyller människor med lust och mening.
En förhoppning inför våren är att så många som möjligt i kyrkans församlingar, var för sig och tillsammans med varandra, ser upp med egna och andras tendenser att vara squelchers. Och för chefer och ledare ger Mellander ett konkret råd: ”Ibland tror jag faktiskt att det kan vara en av beslutsfattares viktigaste uppgifter: att då och då faktiskt våga se mellan fingrarna."
JONAS EEK
LÄGG TILL NY KOMMENTAR