Korset – laddat men otydligt

Hur står det till med en symbol som färdats över jorden i tvåtusen år för att 2021 betraktas av människor i ett postsekulärt land på norra halvklotet? Har den behållit eller tappat sin laddning?

Melodifestivalens mellanakt lördagen den 6 mars ger ett av svaren. I humorgruppen Grotescos omdiskuterade framträdande sågs dansare klädda som präster och munkar röra sig till technomusik med kors mot naken hud.

Sättet att ställa kropp mot själ, synd mot dygd må vara populärkulturens mest slitna kliché. Men den funkar fortfarande, även i ironisk tappning. Såväl applåderna som kritiken bygger på det faktum att korset har en innebörd.

Man kan vända blicken åt ett annat håll. Till tidningarnas dödsannonser. Sedan många år har korset konkurrens av båtar, blommor och AIK-emblem. Från att ha varit en symbol för död och hopp är korset uttryck för ett personligt ställningstagande. Och därmed inte lika vanligt.

Detsamma gäller korset som smycke i offentligheten. Nyhetsuppläsare i SVT får i dag inte ha kors eller andra konfessionella symboler synliga på grund av risken att inte uppfattas som objektiv i ett mångkulturellt samhälle.

För kyrkan skapar situationen en inbyggd spänning. För att kommunicera måste man ta hänsyn till en allmänhet för vilken korset är både mer laddat och mindre självklart än förr. Samtidigt som man vill levandehålla den bild som för de flesta aktivt kristna är trons hjärta och som återkommer i sånger och texter som älskats i generationer.

Sofia Camnerin, biträdande rektor på EHS, Enskilda högskolan Stockholm, har märkt hur hennes relation till korset förändrats de senaste åren, då hon jobbat mer i skolmiljö än i församling och inte burit pastorsskjortan så ofta.

– För första gången på länge känner jag behov av att ta på mig ett kors. Det finns en varudeklaration och en identitet i det. Jag tänker på hur fisken var symbol i urkyrkan. Det var nog inte bara rädsla som gjorde att förföljda kristna ritade en fisk i sanden när de mötte en främling. Det betydde också ”Jag vill tala om vem jag är”.

Samtidigt har korset tappat sin ”uppståndelsekraft”, säger hon.

– För den breda allmänheten betyder korset att man är jättekristen eller att någon dött. Kyrkan har mycket att göra om man vill att korset ska bli begripligt igen.

Fredrik Modéus är biskop i Växjö stift. Hans hem är fyllt av kors. En av favoriterna är ett så kallat gårdskors från Gotland. Det står på hans arbetsbord.

Han sörjer att korset används allt mindre och konstaterar att kyrkan måste förhålla sig till det, oavsett om hon vill eller inte.

– Jag välkomnar en utveckling där religiösa symboler inte förskjuts till det privata. Men den sekulära samtidens dilemma är att det som förr var en symbol som talade med kraft inte längre gör det.

– Kyrkan kan säga att vi har inget annat, vi måste använda korset. Men att lyfta fram korset utan att sätta det i sammanhang kan bli en bekännelsemarkering som inte knyter an till människor där de är. I en sekulär tid behövs hela den kristna berättelsen för att man ska förstå vad korset handlar om, säger Fredrik Modéus.

Frågan är hur den berättelsen formuleras just nu. Vilken innebörd har korset för dem som har till uppgift att berätta om det för andra?

Stefan Jämtbäck är musiker och kommunikatör i Ekensbergskyrkan, en Equmeniaförsamling i Stockholm. För ett år sedan skrev han en dikt som väckte reaktioner. ”Jag avskyr korset”, heter den. Där beskriver Stefan Jämtbäck hur han i korset mest ser ett avrättningsredskap.

– I många av kyrkans sånger och texter uttrycks en glädje kring korset. Jag har svårt att känna så. Bilderna av fadern som offrar sonen är främmande för mig. Jag ser offertanken som en efterkonstruktion som passade folk på den tiden och vänder mig emot att man försöker skapa mening i lidandet genom att säga att Jesus behövde offras för att vi skulle räddas.

Han tycker att talet om korsets seger gör att kyrkan glömmer bort att tala om Jesu liv och om hur den meningslösa avrättningen visar på en Gud som går med in i det allra mörkaste, i sjukdom och ensamhet.

Stefan Jämtbäck hade själv ett kors runt halsen i många år. När hans son konfirmerades önskade han ett kors. Sonen gick i en skola med många kristna från Syrien vilket gjorde att korset blivit en vanlig symbol där.

– Jag vänder mig inte emot att andra använder korset. Det är viktigt för många människor och måste få synas i offentligheten.

Dikten som Stefan Jämtbäck skrev gjorde att han fick kommentarer från pastorer som menade att han inte är kristen.

– Men texten fick också positiva reaktioner som ledde till fina samtal, både på Twitter och Facebook.

Tolkningsramarna och fromhetstraditionerna är många. Var man lägger betoningen i påskens berättelse skiftar. Där vissa miljöer har fokus på påskdagen, finns i andra en förskjutning till långfredagens tema. I en sekulariserad tid kan det vara enklare att tala om hur Gud går med i lidandet än att predika uppståndelsen på ett begripligt sätt.

I den meningen kan korset fortfarande beröra en bred publik. Som när en italiensk snickare tillverkade ett kors från bitar av en båt som förliste utanför ön Lampedusa 2013. I båten fanns flyktingar från Afrika. De sammanfogade slitna trädelarna blev en bild med många bottnar.

För två år sedan visades korset på British Museum i London, i utställningen ”Living with gods”, där det äldsta föremålet var 40 000 år gammalt.

För Fredrik Modéus har ”korsets dubbelhet” blivit viktigare med åren.

– Ibland skiljer man på det tomma korset och korset med den uppståndne. Jag behöver båda, det ger rum för komplexiteten.

Han säger att han känner respekt för alla de tolkningar av försoningen – juridiska, objektiva, subjektiva – som gjorts genom kyrkans historia. Samtidigt måste var tid hitta sitt sätt att uttrycka sig.

– Försoningen i en snävare mening handlade länge om himmel och helvete och den enskilda individens relation till sin gud. I dag används försoningsteologin bredare, i relation till politiska konflikter, som försoningsprocessen i Sydafrika. Det tycker jag är bra.

Teologin behöver vara i kontakt med aktuell debatt, säger han och menar att den tanken finns förankrad redan hos kyrkofadern Ireneus.

– Hans begrepp recapitulatio handlar om hur frälsningen är insatt i hela skapelsens återupprättande. Det är en syn som sätter korset i relation till det liv vi lever.

Sofia Camnerin säger att korsets innebörd har skiftat för henne genom åren. Men en sak har varit konstant:

– I hela mitt liv har korset betytt att det finns en närvaro i allt. Korsarmarna som sträcker sig ut visar mig att det inte finns något tillstånd dit korset inte når. Inget är övergivet.

Genom feministteologin har hon, precis som Stefan Jämtbäck, påmints om det faktum att kristendomens symbol är ett avrättningsredskap.

– Hur kan vi inte förstå anstöten, säger feministteologin. Jag tycker snarare att det finns en poäng i att erkänna just det. Att vi tror på en Gud som suttit i elektriska stolen och därmed delat det mest vidriga vi kan tänka oss.

En annan källa för Sofia Camnerin är den ortodoxa teologin, som betonar hur Kristus ständigt dör och uppstår och hur detta skeende finns i varje situation.

De olika försoningslärorna hjälper henne att förstå korset, säger hon. För henne är korset en bild av hur Gud förlåter.

– Det finns inget i mig som tror att Gud behövde offret för att blidkas. För mig är korset tecknet på att Gud är beredd att från den totala avgrunden ändå förlåta oss.