Därför måste kyrkan fortsätta vara till för folket

Varje reflektion bland förtroendevalda, medarbetare och andra engagerade kring frågorna om församlingsstrukturer, sammanläggningar och nya samarbetsformer mellan församlingar bör ta sin utgångspunkt i frågan: Hur vill vi vara kyrka i vår tid?

För att hitta svar på den frågan behövs teologiska utgångspunkter och ett sätt att finna dem är att se hur det ser ut i dag och hur just de strukturerna kommit till.

Allt sedan 1500-talet betecknar ordet ”församling” i vår kyrka dels en gudstjänstgemenskap och dels ett geografiskt område. Under lång tid sammanföll begreppen på så sätt att alla boende inom församlingen – med eller utan tvång – besökte sin kyrka. Det var till exempel långt in på 1800-talet förbjudet att ta emot nattvarden i någon annan kyrka än i den egna församlingskyrkan.

I dag är detta mönster sönderbrutet. Om människor över huvud taget firar gudstjänst går de dit det passar dem, i barndomsförsamlingen, i grannförsamlingen eller i sommarförsamlingen. De vet långt ifrån alltid vad den egna församlingen heter och det som än i dag är Svenska kyrkans grundstruktur – territorialförsamlingsprincipen – är för många ett alldeles okänt begrepp.

Men kyrkoordningen håller fast vid denna grundprincip och har till och med stärkt den genom att föra över verksamheter från stiftet till församlingarna. Arbetsgivaransvaret för prästerna är ett exempel på att församlingarnas lokala ansvar stärkts. Det finns i dag ett ”territorialförsamlingsmonopol” för den pastorala verksamheten samtidigt som vistelsebegreppet och clearingsystemet visar på en vilja att motsvara människors behov av en ökad rörlighet.

Dagens situation är alltså den paradoxala att varje territorialförsamling – oavsett storlek och ekonomiska resurser – ensam ska bära alla varierande former av pastoralt arbete, samtidigt som kraven på förändringar växer sig allt starkare.

Ett antal kyrkomötesmotioner från senare år speglar en vilja att skapa frihet för människor att själva få välja sin församling och det har också motionerats kring mer flexibla sätt att arbeta församlingsöverskridande.

Något slags teologisk grundsyn kring kyrkans uppdrag blir nödvändig och jag skulle vilja pröva tanken att även i fortsättningen tala om en öppen folkkyrka vars uppdrag omfattar alla som vistas inom dess gränser.

Begreppet ”folkkyrka” är med rätta laddat. Det har haft många innebörder och vissa av dem behöver vi överge, medan andra skulle kunna omtolkas på ett sätt som är relevant för vår tid. Det nationalistiska draget i folkkyrkotanken måste överges. När J A Eklund lyfte fram hur just det svenska folket var särskilt utkorat därför att ”vi svenskar genom själfva naturbeskaffenheten, tillhöra ett bland jordens bästa och ädlaste folk” så måste en modern folkkyrkoteologi givetvis ta avstånd ifrån den föreställningen.

Samtidigt finns hos bland andra Einar Billing tankar som mycket väl kan ha bärkraft inför framtiden. Billing utgår ifrån tanken på Guds förekommande nåd. Det är utifrån syndaförlåtelsens evangelium som vi bör förstå folkkyrkotanken. Gud går människan till mötes, uppsöker henne och för henne till sig. Evangeliet självt fordrar denna öppenhet hos kyrkan. Billings kyrka skulle kunna vara vilken kyrka som helst och är varken knuten till etnicitet, ”svenskhet” eller nationstillhörighet.

”Ordet”, skriver Billing, ”gick ut i världen och byggde kyrkorna” och varje församlingskyrka håller sin tysta predikan om varför hon blivit till och vad som skett genom henne under åren.

Förkunnelsens ideala syfte är, att den omsider ska nå alla och Billings syn på den svenska kyrkan som folkkyrka bygger på det futurala idealet, inte bara på den aktuella situationen.

Gustaf Wingren knyter an till Billing och skriver att det som gör kyrkan till folkkyrka är att hon ser ”evangeliets tillbjudande åt folket” såsom sin angelägnaste uppgift:

”Det är inte graden av folkligt deltagande i de kyrkliga beslutsprocesserna eller i den kyrkliga verksamheten som avgör om kyrkan är en folkkyrka, utan kyrkans självförståelse som sänd till hela folket.”

Kyrkans uppdrag är att förkunna ”syndernas förlåtelse” och att bära fram böner och förböner för alla i församlingen. Billing skriver:

”Och nu stå vi vid det allra innersta: prästens bön för sin församling, hans kamp för densamma i … där ligga gårdarna och torpen i morgonsol eller aftonskymning – och för alla som där bygga och bo, beder prästen … kanske mest, för dem, som minst synas höra hans församling till.” Evangelium för Billing är inte en lära, inte något system av lärosatser utan evangelium är ett skeende där syndernas förlåtelse äger rum.

I vår samtida tankevärld kan vi kanske tillåta oss att se begreppet ”syndernas förlåtelse” som en metafor för det vi som människor längtar efter att befrias från och befrias till. Vi vill bli av med allt som binder och förlamar och vi vill befrias till att kunna bli mer av de människor som Gud vill att vi ska vara. 

En sådan självförståelse av kyrkan och hennes uppdrag har bärkraft också i vår tid. Där dop, nattvard, gudstjänst, bön och förbön äger rum där blir kyrkan till, inte på grundval av kvaliteter hos de närvarande  utan därför att det är Guds löften om befrielse och förlåtelse som gestaltas. En sådan kyrka kan aldrig vara något annat än en tillhörighetskyrka med ett uppdrag till alla, också de icke-tillhöriga. Den kan aldrig bli en förening som drar gränser eller ställer krav och den kan aldrig endast vara det som den ”gör” av aktiviteter och verksamheter. Kyrkan är ett skeende och hennes identitet är inte given utan den är hela tiden på väg att bli till. Kyrkan äger rum genom att vara i rörelse och samtidigt äga faktiska rum för möten och gudstjänster.

Dietrich Bonhoeffer skriver i ett sammanhang:

 ”Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett särskilt sätt, att ägna sig åt någon särskild form av asketism (som syndare, botfärdig eller helgon) utan att vara människa. Det är inte någon religiös akt som gör en människa till kristen utan en delaktighet i lidandet i det världsliga livet.”

Citatet understryker något mycket väsentligt men ibland borttappat: kyrkans uppdrag är främst en delaktighet i det vanliga livets sorg och glädje. Därför behöver det traditionella vi-och-dom-tänkandet brytas upp. I en av Stockholms stifts församlingsinstruktioner återfinns följande formulering:

”Från tid till annan får vi ta ställning till på vilket sätt ’Kristus kan göras synlig’ i hela församlingen.” Här skymtar ett ”vi” (= medarbetarlag och förtroendevalda) som ska bestämma på vilka sätt Kristus kan bli synlig, och då är den lutherska kallelsetanken helt borttappad.                 

Vi behöver bryta med ”Show up, sit up, pay up and shut up” och lämna tanken på att gudstjänster och verksamheter endast är instrument för att bygga församlingar i församlingen. Evangeliet om Guds närvaro i världen känner inga sådana gränser.

Vilka blir då konsekvenserna av denna teologiska grundsyn för strategiska, organisatoriska och strukturella överväganden?

Svaren ska bli till i en process som inte har något slut. En process där öppenheten för människors tro och erfarenheter är självklar och där kyrkans förkunnelse mer medvetet bekräftar och stärker människors kallelse i vardagslivet.

Kyrkostrukturerna kan se ut på olika sätt i olika tider. Däremot är det nödvändigt med ett ökat samarbete över de nuvarande församlingsgränserna, eftersom alla inte kan och ska göra allt. Framför allt är territorialförsamlingsprincipen en omistlig grundtanke i folkkyrkan.

Viktigast av allt är att se uppdraget och uppgifterna i församlingen som en bejakelse av och en bekräftelse på de kallelser som människor bär på i sina vardagsliv och i de sammanhangen skapa möjligheter till befrielse, ansvarstagande och försoning mellan människor och mellan människor och Gud i ljuset av tilliten till en Gud som kommer oss till mötes framifrån.

Bo Larsson